Hur ska lärare i fritidshem kunna uppmärksamma varje barn i en jättegrupp? Det funderar redaktör Sara Djurberg över.

Att bli sedd och bekräftad är grundläggande för självkänslan. Och när lärare i fritidshem berättar om sina drivkrafter brukar de ofta nämna att få bidra till barns utveckling och få se de där glittrande ögonen hos ett barn som lyckas. Men hur sjutton ska lärare i fritidshem kunna se varje individ när elevgrupperna består av 40, 50 eller ännu fler barn? Vi skriver om stora elevgrupper i flera nya artiklar. På Rosendalsskolan i Vallentuna har fritidshemslärarna valt att arbeta med ett storfritids för hela lågstadiet. Det kan tyckas gå stick i stäv med ambitionen att se alla barn, men enligt fritidshemslärarna innebär organisationen större möjligheter att tillgodose barnens intressen och behov av att dra sig tillbaka till lugna miljöer ibland. Fast att uppmärksamma varje barn på två avdelningar med totalt 300 elever är en utmaning som arbetslaget ständigt brottas med, liksom på många andra fritidshem. 

Vi tittar också närmare på trenden att packa ihop elever i allt större skolor. Anledningen till att skapa stora skolor är förstås ekonomisk. Det blir billigare per elev. 

Fritidshemslärarna och deras kollegor på fritidshemmet vänder och vrider på organisationen och sig själva för att kunna göra det de helst vill: bidra till barns utveckling och tro på sig själva. Tänk hur mycket pengar samhället skulle spara om vi i stället investerade i rimliga förutsättningar för lärare i fritidshem att göra det de är utbildade till och brinner för. Och hur många färre barn som skulle riskera att hamna i utanförskap och kriminalitet om det fanns en stark fritidshemsverksamhet för alla. Det är obegripligt att politikerna i denna valrörelse inte har lyft fram fritidshemmet. Vi tittade på partiernas valmanifest och såg att fritidshemmet knappt nämndes. Även om valmanifesten inte speglar alla frågor som partierna arbetar med, så ger det ändå en bild av vad de prioriterar inför valet.