Sök

Ensamhet: 5 råd när barn blir utanför

En ny studie visar hur det på fritids förekommer ett systematiskt utanförskap utan att lärarna märker det.

Vissa barn gick omkring nästan en hel timme ensamma. Andra fick leka ett tag men bara på vissa villkor. En ny studie visar hur det på fritids förekommer ett systematiskt utanförskap utan att lärarna märker det.

Universitetslektorerna Helene Elvstrand och Lina Lago var till en början förutsättningslösa när de började göra deltagande observationer på tre stora fritidshem i två medelstora svenska kommuner. Resultaten känns relevanta att ta till sig även för förskolan.

– Det har länge varit fokus på lärandemål på fritids och vi ville lyfta socialt samspel. Men på vilket sätt hade vi inte bestämt, säger Helene Elvstrand.

Dessa barn ber ofta inte om hjälp, utan försöker i stället dölja sitt utanförskap genom att röra sig runt över gården eller flytta sig mellan olika rum inomhus.

Ganska snabbt, på plats i verksamheterna, noterade de dock att det förekom systematiska situationer av utanförskap. Helene Elvstrand betonar att det inte handlar om enskilda tillfällen när barn inte fick vara med, utan att studien behandlar ett systematiskt, långvarigt uteslutande 

– På fritidshemmen kan olika värden komma i konflikt med varandra. Verksamheten ska vara frivillig och barnen ska ha stort inflytande, samtidigt som allt är rörligt. Gruppen förändras hela tiden, barn prickas av på listor när de går hem och man flyttar sig mellan rum, aktiviteter, ute och inne.

I dessa tillstånd är det lätt att barn hamnar i kläm, visar Helene Elvstrand och Lina Lago. I studiens resultat kategoriserar de tre typer av vanligt förekommande exkluderande: det villkorade deltagandet, osynliggörandet samt avvisande handlingar. Om vi börjar med det första, det villkorade deltagandet, så beskrivs det genom en situation där några pojkar hissar upp och ner en hink från en klätterställning. Ytterligare en pojke, kallad Ville i studien, står ensam på marken vid sidan om och tittar på. Efter en stund går han fram till hinken när den är nere på marken och skyfflar i sand. På så sätt blir han en del av leken. De andra pojkarna accepterar detta, hissar upp hinken, kastar ut sanden, hissar ner den och ber om mer.

– Ville är vår betjänt! Fortsätt, Ville! Mera sand! ropar de.

Helene Elvstrand och Lina Lago.

Helene Elvstrand och Lina Lago konstaterar att Ville snarare leker vid sidan om än tillsammans med de ­andra. Men det kan vara svårt att se. En pedagog passerar förbi, läser snabbt av situationen och säger åt pojkarna att sluta kasta sand från klätterställningen. Någon kan få den på sig.

– Det är lätt att dra förhastade slutsatser när man försöker vara överallt hela tiden. Hade pedagogen i stället stannat upp och varit i situationen hade hen kunnat se att Villes deltagande i leken är högst villkorat. Så fort han tröttnar på att ösa sand får han inte vara med längre, ger upp och går ensam och ledsen därifrån.

I nästa kategori av systematiskt exkluderande, osynliggörandet, beskriver forskarna några situationer där barn vandrat ensamma runt på skolgården utan att bli tilltalade av ­någon, vare sig barn eller personal, under hela utevistelser. Det har kunnat vara uppemot en timmes tid. 

– Detta gjorde riktigt ont att se. Vi behöver förstå att det finns ett stigma i att vara utanför. På fritids jobbar man ibland med Kompissolar och liknande, dit barn uppmanas gå och ställa sig om de saknar någon att leka med. Men dessa barn ber ofta inte om hjälp, utan försöker i stället dölja sitt utanförskap genom att röra sig runt över gården eller flytta sig mellan olika rum inomhus.

Att inte heller personalen upptäcker osynliggörandet, och till och med är en del av det, kan i vissa fall förklaras med att det är många barn och få vuxna. Men inte alltid, betonar Helene Elvstrand.

– De här situationerna kunde även uppstå under lov när det bara var tjugo barn på plats på tio vuxna. Vi behöver bli mer medvetna om att detta förekommer.

Med den sista kategorin, avvisande handlingar, syftar forskarna på verbalt ute­slutandet. Det är lättare att säga nej till någon som frågar om hen får vara med, än till någon som ser till att bli det genom en villkorad handling, konstaterar de. I studien tar de upp ett exempel från en SPA-aktivitet på ett av fritids­hemmen. Fritidslärarna har förberett det hela genom att skriva upp olika valbara ­alternativ som barnen själva förväntas gruppera sig inom. Men ingen vuxen är närvarande när själva valprocessen sker. Följden blir att en flicka hamnar utanför, hon får inte vara med i någon grupp och blir ensam hela efter­middagen.

– Detta går att komma åt om man hela tiden har en medvetenhet kring hur man undviker dessa fallgropar och planerar vuxennärvaron efter det, avslutar Helene Elvstrand.

5 råd när barn blir utanför

  1. Lägg aldrig ansvaret att lösa situationen på det utsatta barnet. Att vara utanför är skamligt för de flesta, även barn. De ber sällan självmant om hjälp. Gå tillbaka till dig själv – om du inte har någon kollega att prata med under fredagsfikat går du inte och ställer dig mitt i personalrummet och ropar: ”Jag är utanför!” Det är pedagogen som behöver organisera verksamheten så att ingen blir systematiskt exkluderad.
  2. Ett sätt att göra det är att identifiera situationer då det finns risk att elever hamnar utanför och se till att det finns vuxennärvaro under dem. Det kan exempelvis vara när eleverna ska gruppera sig vid olika aktiviteter, vid fri lek på stora ytor och så vidare.
  3. Se relationsskapande som en ständigt pågående process som ni hela tiden behöver medvetandegöra. Ett verktyg för att få syn på informella grupperingar och status-skapande kan vara att göra sociogram.
  4. Försök att lyfta barnen som är systematiskt exkluderade. Vad tycker de är kul att göra, kan ni få in en sådan aktivitet i verksamheten?
  5. Att undervisa om hur man är en bra kompis räcker inte. Som pedagog måste du vara närvarande och praktiskt guida och stötta i situationen.