Stort intresse för polisbesök i förskolan

Områdespolisen Rissa Seidou tog bland annat med sig polisklippdockor till förskolan Akalla Hill. Foto: Johan Strindberg

Alla förskolor på Järvafältet ska få besök av polisen. Barnen måste förstå att polisen inte står för något läskigt och dramatiskt, utan tvärtom något tryggt och säkert. Vi var med när områdespolisen hälsade på en förskola i Akalla.

– Det är fantastiskt att barnen lär känna vår områdespolis, säger förskolläraren Sahra Abdalle Hussein.

Det lyser av förväntan i barnens ögon när områdespolisen Rissa Seidou och två kollegor kliver in på förskolan Akalla Hill. 

– Hej allihop, är ni glada att se polisen?

Salen fylls av ljudet från ett unisont ”jaaa!”, varpå samtliga 18 femåringar får berätta för polisen vad de heter. När hon till sist fått sorlet att tystna formulerar hon den stora och viktiga frågan:

– Vad gör polisen?

Svaren kommer smattrande utan betänketid: ”Tar tjuvarna”, ”Tar dumma människor”, ”Hjälper människor”. Rissa berömmer barnen och tar sedan fram en stor kasse.

– Här har jag presenter som ni ska få på slutet. Men först ska ni få jobba lite.

Ur kassen lyfter hon upp en bunt klippark med rubriken ”Klä din polis för olika uppdrag”. Entusiasmen går inte att ta miste på när barnen inser att de ska få göra klippdockor. ”Jag vill göra en tjejpolis!”, ropar en flicka och sätter saxen i arket.

Avdramatisera polisens roll

Medan arbetet är i full gång kliver Rissa åt sidan och berättar bakgrunden till besöket, ett besök som kom till på polisens initiativ. 

– Jag hade varit ute på förskolor ett par gånger före pandemin, men på senare tid har intresset att få besök av mig och andra poliser ökat kraftigt.

Förskolorna och polisen har en gemensam målsättning: att avdramatisera den roll som polisen har. Redan barn i förskoleåldern snappar upp att det händer otäcka saker i området, att människor blir skjutna eller utsätts för annan typ av våld. 

Rissa Seidou har fått höra att vissa sökt till polisutbildningen med henne som förebild.

För en del barn har polisen kommit att förknippas med hemskheter, med företeelser som de inte förstår. 

– Därför är det så viktigt att vi poliser får berätta för barnen vad vi gör, att vi finns här för deras skull, att de alltid kan komma fram och prata med oss. Vi besöker ofta skolor, men vi har bestämt att det trygghetsskapande arbetet ska börja ännu tidigare.

Nyligen skickade polisen ut en förfrågan till alla förskolor i stadsdelen Rinkeby-Kista och undrade om de skulle vilja ha besök. Responsen var översvallande.

– Vi skulle behöva vara fler områdespoliser för att klara den stora efterfrågan!

När de är ute på förskolorna pratar de självfallet om trafiksäkerhetsfrågor. Men Rissa har av erfarenhet insett att hon måste ta upp andra och svårare ämnen också, eftersom hon träffat barn med ”ett osunt intresse för vapen”. 

– En sexåring kom till exempel fram till mig och frågade om han fick låna min pistol, om han fick prova att ”skjuta mig”. Jag har föreläst för många barn i olika stadsdelar men har aldrig stött på detta tidigare.

Visar upp skyddsvästen

Intill oss börjar barnen bli klara med sina klippdockor. Rissa knäpper upp lite av sin skjorta och visar upp den svarta skyddsvästen undertill.

– Vad är det här?

Flera av barnen viftar med sina nyklippta dockor där skyddsvästen kommit på plats.

– Varför har vi en sån här?

Inget av barnen kan svara.

– Vi har den för att det finns onda människor som vill hugga polisen eller vill skjuta på oss. Känn här hur hård den är!

Polisens viktigaste vapen är munnen, pennan och papperet.

Rissa Seidou, områdespolis

När alla barnen fått kliva fram och känna så kommer Rissa in på den kittlande och kanske viktigaste frågan av alla:

– Vilka är polisens viktigaste vapen?

Barnen sitter tysta, några förstulna blickar riktas mot pistolen i hölstret på hennes höft. Men ingen svarar, trots att hon upprepar frågan. Så hon svarar själv:

– Polisens viktigaste vapen är munnen, pennan och papperet, säger hon och pekar i tur och ordning på sin mun, sina pennor i bröstfickan och sitt block.

Rissa ber barnen upprepa: ”Munnen, pennan, pappret.”

– Pistolen här, säger hon och lägger handen på kolven, den använder vi väldigt sällan. Pistolen är inte bra, den hjälper inte.

Prata, inte puttas

Barnen lyssnar storögt medan hon berättar att när något har hänt, när några har bråkat med varandra, så pratar hon med alla och lyssnar på vad de har att säga. Och sedan skriver hon ner allt hon får höra.

– Det är som hos er här i förskolan, om ni blir arga på varandra ska ni ju inte börja bråka och puttas, ni ska prata med varandra.

– Inte puttas! upprepar ett av barnen och de andra hojtar med.

I ett hörn av salen står förskolans rektor Maud Svensson och följer mötet med stort intresse. Hon hade inte tänkt vara där, men när vi på tidningen ringde och frågade henne ett par dagar tidigare om hennes åsikter om besöket blev hon nyfiken.

Och hon sticker inte under stol med att hon också blev lite orolig.

– När jag förstod att media skulle vara här tänkte jag att det kunde bli ett konstigt fokus. Vi är ju vana vid alla negativa rubriker, vid all uppmärksamhet kring det tråkiga i vårt område samtidigt som vi tycker att det också händer så mycket positivt här. 

Så vad tycker du så här långt?

– Det här är väldigt bra, såna här besök borde många förskolor få. Det var ju fantastiskt att höra hur hon beskrev polisens vapen för barnen.

Vad var du orolig för?

– Jag är alltid orolig för att vårt område blir mer stigmatiserat än det redan är. Jag hade trott att mötet nästan uteslutande skulle handla om cykelsäkerhet, så jag kände mig inte helt trygg när du förklarade att också andra frågor skulle komma upp. 

Men nu känner du dig tryggare?

– Absolut, jag håller helt med om att vi måste avdramatisera polisens roll, få barnen att förstå vad polisen arbetar med. Precis som när vi bjuder in andra yrkesgrupper, till exempel brandmän eller renhållningsarbetare.

Barnen vill bli poliser

Rissas möte med barnen är på väg att rundas av, även om inget tyder på att barnen börjat tröttna. 

– Hur många av er vill bli poliser? Räck upp en hand!

En hand åker upp i luften, och så ytterligare en. Till sist viftar hälften av barnen.

– Oj, fantastiskt! Det här måste vi berätta för våra chefer, säger hon och ler mot sina två kollegor intill.

Lucia, Taaliah och Hanna och deras kamrater på förskolan Akalla Hill fick ett uppskattat besök av områdespolisen.

Mätningar har visat att uppåt 75 procent av de boende i Järvaområdet har lågt eller inget förtroende för polisen, sådana attityder bland vuxna kan förstås smitta av sig på barnen. 

– Genom att de lär känna mig och andra poliser i tidig ålder kan de få en mer korrekt och positiv bild av vår roll i området. 

Rissa avslutar med att ta fram de 18 presenterna: varsin reflex i formen av en polisbil. 

– Vi hade bara reflexer med tråkig text i ­lager, säger hon till mig efteråt. Så jag övertygade ledningen att låta mig beställa dessa bilar och även klippdockorna. Det måste vara roligt när vi kommer!

Föräldrarna också positiva

Rissa och hennes två kollegor, som vill förbli anonyma i tidningen, måste hasta vidare. Barnen vinkar till dem även efter att ytterdörren gått igen. 

Ett par dagar senare ringer jag förskolläraren Sahra Abdalle Hussein och frågar vad barnen nu säger när de smält intrycken från besöket.

– De är så glada och upprymda, polisbilen har de satt på väskan eller overallen. Och de berättar spontant för de andra barnen om polisens viktigaste vapen: ”Munnen, pennan och pappret.”

Och hur har deras föräldrar reagerat? Många har ju en kylig inställning till polisen.

– Jättepositiva! De vill gärna ha bilder av sina barn med polisen. De har kanske inte sett polisen i den här rollen så ofta.

Själv har Sahra Abdalle Hussein sin åsikt klar: 

– Polisen borde komma till oss varje år!

LÄS ÄVEN

Årets UBB-vinnare – Eva ger nytt liv åt gamla regellekar

Stort speltest – förskolor provspelar årets nyheter

Vikten av gemenskap i arbetslaget

Lyssna på Förskolan här!