Arbetsmiljön och förutsättningarna kan lämna massor i övrigt att önska. Men det viktigaste av allt med jobbet finns i överflöd, skriver Förskolans krönikör Erik Stenkula – meningsfullheten.

När du går på din skugglösa gård och de nyinskolade barnen gråter som mest som de brukar göra när halva barngruppen är ny … ja, då kanske du längtar bort till en annan yrkesverklighet. Där både ljudnivån och stressen är lägre. Tänk om man kunde sitta på ett luftkonditionerat kontor och jobba med reklamslogans, kanske du tänker.

Det finns inte en enda copywriter med på den 20-i-topplista som SCB sammanställt över de yrken som upplevs som mest meningsfulla. Det gör däremot vi förskollärare.

Men det finns de som redan sitter där på sina svala kontor och tänker samma tanke fast från ett annat håll. De som är mer än lovligt mätta på alla slagfärdiga formuleringar de sysslar med hela dagarna. De som utvecklat en stark aversion mot alla svartvita affischkossor som säljer bordsmargarin. Människor som kanske inte luktar bajs under nagelbanden ännu men som faktiskt längtar efter lite utveckling och mening. De kan offra rätt många tusenlappar i lönekuvertet för det.

Det finns inte en enda copywriter med på den 20-i-topplista som Statistiska centralbyrån sammanställt över de yrken som upplevs som meningsfulla. Det gör däremot vi förskollärare – på åttonde plats, ihop med fritidspedagoger. 

Den djupa meningen med vårt jobb är en tanke som sällan kommer upp i debatten eller när vår arbetsvardag debatteras av våra egna på nätet. Jag provocerar många när jag hävdar att jag trivs på jobbet och vaknar med ett nyfiket leende nästan varje morgon. Borde jag inte tänka på de höga sjukskrivningstalen i vår kår eller på vilket kaos en jag-svag chef utan visioner skapar på en arbetsplats?

Just nu vill jag vill i alla fall rikta min blick mot den (lilla?) klick yrkessystrar och bröder som söker sig till förskolesammanhang där de blommar. Inte minst de som kommer in från ett helt annat yrke, utbildar sig och faktiskt upplever i ben och märg – tack vare bakgrunden, och måhända starkare än vi andra – skillnaden de gör.

Som när Kasper, Jesper och Jonathan i höstas for mellan golv och tak och inte lämnade pedagogerna någon ro. Ingenting kunde få rövarna att sluta testa gränser, tills Jesper och jag började prata flygplan och kom in på vad som får dessa att flyga. Vi satt en hel eftermiddag och vek papper i A1, A4 och A7 och på olika sätt för att se vilket pappersflyg som kom längst, och varför. Efteråt blev den gränssättning vi kämpat med något han plötsligt, av någon anledning, förstod vitsen med.

För att inte tala om halten av mening som griper tag i dig den dag du begåvas med en chef med fötterna i den pedagogiska myllan, som njuter av fyraåringarnas vetgirighet och på allvar tar sig tid att leka när möjligheten finns.

Den lust och det driv det frammanar får mig att ana lite av den fantastiska glädje en trött copywriter upplever med en barngrupp första gången de träffar en riktig svartvit ko, och låter den suga in hela ens hand.  

LÄS ÄVEN

Allt om specialpedagogik i förskolan

Naturvetenskap utomhus – förskolan som jobbar med universitetet

Eva Lindström: Lera viktigare än lärplattor i förskolan

Lyssna på Förskolan här!