Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Stenkula: Starka band till gamla barn

Micaela från finländska Österbotten vann ”Musikhjälpen”-auktionen och tar plats i Erik Stenkulas senaste krönika.

Erik Stenkula, förskollärare på Fågelsångens förskola i Norrköping.

Att göra entré är en konst. När du vet att några väntar i ett rum. Är klockan strax efter sju på morgonen, och du är både trött och har bråkat med din mamma på vägen dit, då kan det vara skönt att kliva på inför allas ögon och kungöra: ”Jag har varit på Leos Lekland!” Det flyttar ditt eget fokus från hur sur du nyss var på morsan och gör dig alldeles fantastisk inför dina kamrater.

Jag tror att författaren Stig Larsson hade lite samma strategi den gången han klev innanför dörren på Strindbergs Intima teater in i en trång vestibul. Där stod jag och den övriga publiken och väntade. Det fanns inte mycket annat för oss att göra än att vända blicken mot dörren, så fort någon kom in genom den. Då sa Stig Larsson högt och tydligt: ”Är det någon från Dramaten här?”

Det var något med att han lyckades vända allas blickar bort från sig själv men ändå behålla den höga självskattning han klev in med som jag fastnade för. När jag öppnat nya dörrar och lånat hans ord har folk bara blivit förvirrade. Men ibland kan det vara skönt att slippa tälja ut bitar av sig själv och rikta om strålkastarljuset.

Före jul ville jag skänka pengar till ”Musikhjälpen” och erbjöd genom en auktion på nätet en plats i en av mina krönikor. Jag ville skriva om något annat än min egen upplevelse av förskolan. Den auktionen vann Micaela från finländska Österbotten.

Långt innan hon flyttade till Borås växte hon upp i ett lindblomsgrönt sekelskifteshus på Timmermansgatan 13 i Vasa. Granne med detta hus står än i dag Folkhälsans daghem. När Micaela tillbringade sina dagar där höll Urho Kekkonen fortfarande landet i sin varma hand.

Alltid var det någon ohängd ­gammal unge som hejade.

Många presidenter har kommit och gått sedan dess. Ändå är det ständigt till den gatan Micaela återvänder när hon kommer hem, och det var vid ett sådant tillfälle en barngrupp yrde runt på daghemmets gård. Micaela ställde sig vid grinden och sökte ögonkontakt med en av de pedagoger som hon mindes som sakligt lugn. Pedagogen plirade en stund mot Micaela och utbrast: ”Nämen, är det du?!” Då hade Micaela ändå levt större delen av sitt liv i Sverige. Hon fick väl aldrig riktigt svar på varför hon givit ett så bestående intryck.

Jag började fundera över alla år jag ­jobbade på Diamantens förskola i Norrköping och fick cykla genom ett vidsträckt radhusområde för att komma hem. Alltid var det någon ohängd ­gammal unge som hejade.

Och för något år sedan fick jag en kollega som jag tidigt haft som förälder på förskolan. Jag var tvungen att fråga hur det gått för hennes son, en grabb jag varit anställd för att hålla ett alldeles särskilt öga på när han for mellan golv och tak.

”Jodå”, sa hon, ”han läser på Chalmers nu.”

Ge mig mer sådan hoppingivande tro.