Marie Eriksson återvände till förskolan och såg hur mycket kommunikation med en grupp barn påminner om att jobba i team med vuxna.

Marie Eriksson är förskollärare och arbetar som verksamhetsutvecklare i Mölndal.

Ledarskap är något som följer de flesta av oss på olika sätt genom hela livet.

Som verksamhetsutvecklare arbetar jag mest med vuxna. Ibland leder jag processer, och det påminner ofta om det pedagogiska ledarskapet tillsammans med barnen. Det handlar om att arbeta målinriktat, att lyssna in allas tankar och att tillvarata kompetenser så att gruppen tillsammans och som individer kan utvecklas.

Det svåra bemanningsläget våren 2022 ledde till att jag med kort varsel behövde pausa mina utvecklingsuppdrag och ställa om till arbete i förskolan. Plötsligt befann jag mig med en grupp tvååringar som nyfiket kikade på mig där jag slog mig ner på golvet i ett hav av stora klossar. Här gällde det att hitta kommunikationsvägar och att skapa relationer. Jag rullade en bil nerför en sluttande kloss och tittade leende på barnen. Genast härmade ett barn och samspelet var i gång. 

Jag behöver skapa utrymme för att alla ska få säga sitt på sitt sätt.

En grupp tvååringar är inte helt olik ett team med vuxna, men deras målmedvetenhet och totala engagemang är något extra. Utforskarglädjen finner inga gränser och startsträckan från idé till att konkret prova är nästan obefintlig. Men samtidigt finns det hos barn liksom hos vuxna olika roller i teamet. Någon kommer med många idéer som med min hjälp kan presenteras för gruppen. Samtidigt behöver jag skapa utrymme för att alla ska få säga sitt på sitt sätt.

När de i det lilla teamet varit i gång en stund med att bygga långa banor till bilarna så testar plötsligt ett barn att gå på banan. En ny idé är född och leken utvecklas. Här behövs jag som ledare för att synka samman de olika målbilderna och jo, hela gruppen kunde tänka sig att utforska klossarna på det nya sättet. Som ledare kunde jag tillföra infallsvinklar för att få konstruktionen hållfast för att möjliggöra balansgången. Vi behövde också hitta gemensamma strategier för åt vilket håll vi var på väg i gruppen för att inte krocka.  

Mitt i leken ansluter också tre nya medarbetare till vårt team och vi reder tillsammans ut vem som är vem med hjälp av foton och namn på väggen. Ett barn kliver genast in i projektet medan de två övriga befinner sig lite avvaktande i utkanten. Jag inkluderar dem med blickar och genom att sätta ord på processen som pågår. Jag tar också hjälp av det övriga teamet för att visa och inspirera.

Jag hjälper dem att se att vi arbetar mot samma mål och att deras idéer kan mötas.

När alla medarbetare till slut är involverade i projektet behöver jag som ledare vara på tårna för att alla ska kunna delta och bidra utifrån sina förutsättningar. Hela teamet engageras i att heja på och klappa i händerna när en medarbetare tar sig över ett hinder. Parallellt med det behöver jag stötta två medarbetare som inte är överens. Jag hjälper dem att se att vi arbetar mot samma mål och att deras idéer kan mötas.

Under det 30 minuter långa mötet har några få ord yttrats av mina medarbetare. Ändå har kommunikation skett konstant och vi har utvecklat förståelse för varandras tankar och intentioner. Vi har också lärt oss en rad nya saker både som individer och som grupp. Blickar, kroppsspråk, ljud, tecken, minspel och inte minst skratt är så viktiga delar i kommunikationen med barnen och jag tänker att det är minst lika viktigt när vi kommunicerar som vuxna.

LÄS ÄVEN

Eva Lindström: I SD:s förskola är poliser viktigare än förskollärare

Arbetslagets metod: lappar till föräldrarna från ledsna barn

Värna barns sexualitet i förskolan

Lyssna på Förskolan här!