Förskolans redaktionschef Kjell Häglund blir lycklig som ett barn när han är ute i skogen – men undrar vart han skulle ta vägen utan sin förskollärarutbildade hustru …

Kjell Häglund, redaktionschef.

Nyligen skrev jag en krönika i Svenska Dagbladet om hur jag, efter att ha flyttat från storstaden till rena bondlandet, regredierar till en liten pojke när jag är ute i vildmarken med min fru. Hon kan, som gammal förskollärare, precis allt om runristningar och rotvältor – jag kan inte ens känna av väderstrecken utan att riktigt tänka till. Jag skrev om hur jag alltid går några steg bakom hustrun, ropar ”Kolla!” och stampar sönder is på vattenpölar. Min tes var att eftersom jag slutade uppskatta skogspromenader när jag började skolan är jag nu dömd att återgå till ett mentalt förskoletillstånd varje gång jag är tillbaka bland mossor och stenar.

I krönikan gjorde jag lite narr av mig själv, men det finns ju även något positivt med att bli barn på nytt och låta sig uppslukas av det lekfulla i att hoppa på stenar över vårflodsdränkta fält, känna hur hela kroppen både aktiverar minnen och så småningom värker av ovana muskelrörelser.

Denna känsla har suttit i bakhuvudet under arbetet med temat om vad fysisk rörelse betyder för barns utveckling. Vi har besökt förskolor som har djupgående projekt kring fysisk aktivitet, pratat med forskare och funderat över likheten mellan dans och krigslekar.

Själv växer jag så det knakar i skog och mark.

LÄS ÄVEN

Lärarlöner 2022: Så mycket tjänar förskollärare där du bor

Knepet för att få högre lön – men systemet tar vårt samvete som gisslan

Högläsning: låt barnen känna längtan

Lyssna på Förskolan här!