Förskolläraren Erik Stenkula reflekterar över tillfällen då hans ledarskap fungerat bättre och sämre.

När den ena reviderade läro­planen efter den andra alltmer framhäver förskollärarens viktiga roll kan jag ibland tvivla på min egen förmåga som pedagogisk ledare. 

På förskolan Briggen Blue Bird blev jag rätt kortvarig. Redan första dagen fick jag ett tydligt uppdrag av utvecklingspedagogen. Här skulle de pedagogiska miljöerna genomsyras av både tanke och handling. Den larviga matematikhörnan där borta var väl för tusan ingen lärmiljö? Och den otympliga lässoffan i fult mönster dödar väl barnens all framtida lust för språket?

Nej, här skulle väggarna verkligen tala till barnen och få deras små hjärnor att fullständigt explodera i färgrik kreativitet, var tanken. Vi fick blåsa ut allt. Här skulle skapas rum med fria ytor och mycket textil. In med lågt möblemang och mjuka mattor.

När vi var klara med vår ”makeover” och jag tog min cykel hem var jag inte helt övertygad om att musklerna i mina taniga förskollärarben stramade bara för att jag burit så mycket. De kanske värkte för att självförtroendet börjat växa till sig i dem? Jag var måhända inte någon tokig ledare ändå, som tillsammans med en utvecklingspedagog kunde skapa helt nya lärmiljöer till vår kommande barngrupp?

Det jag trott mig ha i ledarskapskraft kroknade rejält.

Men säg den lycka som varar. Det räckte med att en viljestark kollega kom tillbaka från sin föräldraledighet och hasplade ur sig den djuplodande analysen ”Jag får ont i huvudet av det här”, så var den förbannade matematikhörnan tillbaka.

Det jag trott mig ha i ledarskapskraft kroknade rejält. Och när vi dessutom hade helt olika syn på hur vi skulle stötta vår fyraårige snedseglare Karl Stranne började jag se mig om efter ett annat jobb. När snedseglaren förvirrat började vifta med sin sjörövarpistol mitt i en mamma-pappa-barn-lek, pekade min kollega alltid med hela handen och sa: ”Nu får han skärpa sig, han vet precis vad han gör.”

Inte för att jag hade några pedagogiska vapen då, men jag blev nog lite som Karl Stranne på den arbetsplatsen. Är det här meningsfullt för mig? Förstår jag sammanhanget? Är situationen för svår?

Av min chef blir jag utsedd till tillfällig lagledare – och häpnar.

Så kom jag tillbaka från en lång ledighet härom året till en helt annan förskola. Av min chef blir jag utsedd till tillfällig lagledare – och häpnar. För lite nervös är jag när jag öppnar grinden efter ledig­heten. Kommer någon att få huvudvärk här med?

”Alla måste ta rast den här veckan”, slår jag fast under vårt första förmiddagskaffe, ”utom den dag ni öppnar.” Ingen protesterar. Det blir inte ens en diskussion. Under kommande dagar hör jag ”fråga Erik”, och folk håller sig till det jag svarar. Visserligen brinner inte förskolan ner och ingen idiotfrys bestämmer sig heller för att sluta fungera under dessa varma veckor, men ändå. Jag bara gapar över den respons jag får. Jag kan.

Erik Stenkula är förskollärare på Fågelsångens förskola i Norrköping.

LÄS ÄVEN

Naturvetenskap utomhus – förskolan som jobbar med universitetet

Eva Lindström: Lera viktigare än lärplattor i förskolan

Dilemmat: Barn som vägrar gå på toa

Lyssna på Förskolan här!