”Sök svaren tillsammans”

Den här artikeln publicerades ursprungligen på forskolan.se

Barn har många tankar kring om vad hållbar utveckling är och hur man ska lösa problemen. Om man söker svaren tillsammans med dem blir lärandet i hållbar utveckling mer meningsfullt, säger forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér.

Eva Ärlemalm-Hagsér, som är doktorand vid Göteborgs universitet och adjunkt vid Mälardalens högskola, arbetar med en avhandling om lärande för hållbar utveckling i förskolan. Hon tror att många förskollärare kan uppleva det som svårt och tungt för att begreppet är så komplext att man inte riktigt vet vad man ska göra med det. Egentligen handlar det om frågor som man alltid har ägnat sig åt i förskolan i viss utsträckning, men utan att ha kopplat ihop dem med varandra och med det som vi i dag kallar för lärande för hållbar utveckling, säger hon. Den sociala aspekten, till exempel, har funnits med ända sedan Fröbels tid, med tankar om att barnen ska fostras till demokratiska, ansvarstagande medborgare, som kan bidra till att göra samhället lite bättre. Respekten för och närheten till naturen har också alltid vägt tungt i förskolan. Och återanvändning och återhållsamhet, är ekonomiska aspekter som är en självklar del av de flesta förskolornas vardag sedan länge. Om inte annat så på grund av en begränsad budget.

– Det som krävs för att man ska driva lärandet i hållbar utveckling vidare är i många fall att man tar ett helhetsgrepp om de olika bitarna, låter barnen bli mer delaktiga och reflekterar mer kring vad man gör, hur och varför, tror Eva Ärlemalm-Hagsér.

I sina studier har hon lagt märke till att barnen inte alls är delaktiga i vissa aktiviteter som har med hållbar utveckling att göra. Det, tror hon, kan hänga ihop med att man tidigare har tänkt att det är ett område som barnen inte har någon kunskap om och att det finns en rädsla för att det ska väckas frågor som är för svåra.

För att ta reda på vad barn tänker om hållbar utveckling har organisationen OMEP (se faktaruta sidan 21) genomfört samtal med barn i åldern 0–8 år, världen över.

– Det visade sig att de har massa olika tankar om vilka problemen är och även idéer om hur de ska lösas, säger Eva Ärlemalm-Hagsér, som deltog i projektet.

Sammanlagt intervjuades 9750 barn. Som utgångspunkt för samtalen fick de titta på en illustration av barn som tvättar ett jordklot.

Barnens förslag till lösningar handlar ofta om teknik, som maskiner som kan göra luften ren och maskiner som kan se till att alla människor kan få det som de behöver, berättar hon.

Eva Ärlemalm-Hagsér säger att det är viktigt att föra en ständig dialog med barnen och ta tillvara deras frågor och nyfikenhet för att göra dem delaktiga och få till ett lärande som känns meningsfullt.

– Just sopsortering, återvinning och att vara rädd om naturen känns det som att förskolorna har ganska bra grepp om, men kanske går det på slentrian utan att man reflekterar över det man gör? säger hon.

– När förskolor går ut i skogen, exempelvis, är det ofta fokus på det regulativa, normerande mötet med naturen, som att man lär barnen att de inte ska bryta av grenar eller skräpa ner. Istället kan man låta barnen få vara naturväktare, som beskyddar sin miljö.

För att få en bild av vad förskollärarna själva tycker är de viktigaste delarna när det handlar om lärande för hållbar utveckling, har Eva Ärleman-Hagsér gått igenom ansökningarna till Skolverket från förskolor som vill få certifieringen ”Skola för hållbar utveckling”. Ofta är det den sociala biten som lyfts fram, som inflytande, jämställdhet, mångkulturalitet och social kompetens, men även respekt för naturen, att vara rädd om materialet, sopsortering och kompostering, konstaterade hon.

Mer sällan nämndes ”kritisk reflektion”. I ansökningarna såg hon också skillnader i om man ser på barnet som aktör eller budbärare i hållbarhetsfrågor. Det fanns flera exempel på hur barnen påverkar föräldrarnas agerande men knappt något där barnen själva agerar i och utanför förskolorna.

– Förskolorna koncentrerar sig på sin närmiljö och kopplar sällan de här frågorna till något större sammanhang. Kontakter med förskolor i andra länder var till exempel ovanligt i ansökningarna.

En förutsättning för att förskolorna och barnen ska få till stora, genomgripande förändringar, som att börja köpa ekologisk mat eller rättvisemärkta produkter, brukar vara att det finns ett kommunalt beslut om det. Men det finns undantag. Ett exempel står Långviks förskola i Värmdö för. När det gick upp för barnen hur skillnaderna är i uppfödningen av burhöns jämfört med frigående, ekologiska höns, och att den egna förskolans ägg kom från burhöns, blev de väldigt upprörda. Barnen protesterade så kraftigt att inköpsrutinerna ändrades för alla förskolor i kommunen. Och för förskollärarna, barnens familjer och släkt.

– När barn lär sig saker som engagerar dem brukar de bli kontrollanter på hemmaplan, vilket vissa säkert kan uppfatta som lite jobbigt, säger Eva Ärlemalm-Hagsér.

Innebär det att man som förskollärare måste leva som man lär och kanske sluta nöjesshoppa, lämna bilen hemma och prata tyst om flygresor till fjärran länder för att vara en bra förebild för barnen?

Det tycker Eva Ärlemalm-Hagsér är en svår fråga som hon inte vill ta ställning i.

– Jag tror snarare att det handlar om att man i allmänhet, som enskild individ, måste bestämma sig för hur man vill ha det. Min utgångspunkt är att alla kan bidra med något, sedan får man avgöra själv hur långt man vill driva det.

Efter att OMEP hade intervjuat barnen om hur de ser på hållbar utveckling bad de förskolor i hela världen att berätta om hur de arbetar praktiskt med hållbarhet, och fick in många intressanta exempel. Ett kom från Birkagårdens förskola i Stockholm, som vi skriver om i ett av reportagen i det här temat. Där mynnade ett sopåtervinningsprojekt ut i något helt annat än vad förskollärarna hade tänkt sig, när barnen fick visa vägen.

En annan förskola hakade på upptakten inför riksdagsvalet i Sverige 2010, som ett lämpligt tillfälle att lära barnen hur en demokratisk process går till. Barnen fick rösta om hur ett övergett barnvagnsskjul på gården skulle användas. De fick lära sig att det både är en rättighet och en skyldighet att uttrycka sin åsikt. Röstningen var hemlig med plomberade kuvert, precis som i ”riktiga” val. De flesta hade röstat på att barnvagnsskjulet skulle bli en flygplats och när resultatet var klart började barnen och personalen att bygga upp flygplatsen tillsammans.

De sex svenska bidragen som skickades in till OMEP finns samlade i rapporten Lärande för hållbar utveckling – är det något för förskolan?

– De här spännande exemplen kretsar mycket kring kreativitet och skapande och det är något jag tror på starkt, säger Eva Ärlemalm-Hagsér.

Annars tycker hon att det är svårt att ge några generella tips om vad man ska prioritera eftersom förutsättningarna skiljer stort mellan olika förskolor.

– Jag tror att man ska utgå från vad som känns mest angeläget att ta itu med där man är, för arbetslaget och för barnen. Ibland kan man behöva introducera något nytt för barnen, men då kan man ändå be om deras åsikt: Hur tänker du? Hur ska vi göra?

Eftersom barn ser till allt vad vi vuxna gör, i ord och handling, när de bildar sig en uppfattning om hur saker och ting ska gå till är det viktigt att det finns en helhetstanke i grunden, tycker hon. Däremot behöver man inte fästa så stor vikt vid själva begreppet och försäkra sig om att barnen har koll på att hållbar utveckling består av de tre olika ”pusselbitarna” tillsammans.

– Man ska inte väja för att använda svåra ord i förskolan, men i just det här fallet tycker jag att det finns andra begrepp som känns mer relevanta. Som respekt, jämställdhet, omsorg och hälsa. Omsorg är en aspekt som jag gärna vill lyfta fram och som jag tror är grundläggande. Att ha omsorg om sig själv, varandra och omvärlden.

Många lärare och förskollärare upplever att hållbar utveckling är ett komplicerat område att undervisa i eftersom det omfattar en del politiskt laddade frågor, som omfördelning, jämställdhet och återhållsamhet. Det kan också verka förvirrande när alla, från Världsbanken och storföretagen till bistånds- och miljöorganisationer, numera säger att de verkar för ett hållbart samhälle.

– Det väcker massor av frågor, som jag själv har brottats med i fyra års tid genom mitt forskningsarbete. Vad ska man göra och i vems syfte verkar man, när det finns så många olika uppfattningar om vilka problemen är och hur de ska lösas?

Själva begreppet i sig är också omdiskuterat, påpekar hon.

– Om man med ordet ”utveckling” menar att man ska fortsätta att producera och konsumera i samma utsträckning som nu, fast med annan teknik, blir det problematiskt, eftersom konsumtionen är ett stort, grundläggande problem. Därför föredrar vissa forskare att bara använda ordet hållbarhet.

Hon tycker också att man ska vara medveten om att hela läroplanen är politik som speglar den tid vi lever i, synen på barn och hur vi vill att de ska bli, inte bara i hållbarhetsdelarna. Fast för barnen finns inte den politiska laddningen, säger hon.

I somras besökte Eva Ärlemalm-Hagsér fem förskolor i Nya Zeeland, som arbetar med hållbar utveckling på ett sätt som hon blev väldigt imponerad av. Bland annat för att de ser över hela verksamheten innan de bestämmer vilka projekt de ska jobba med. Personal och barn ”spånar” ihop på ett sätt som gör att de kan få till ett hållbarhetsarbete på flera olika nivåer, som alla stödjer. De arbetar också med att försöka jämka ihop den maoriska och västerländska kulturen på ett sätt som hon tycker är spännande.

– I maorikulturen finns andliga, filosofiska och estetiska perspektiv som passar bra för den här typen av frågeställningar. Till exempel ser man människan som naturens väktare, familjen är en större krets än vad man menar i den västerländska kulturen och omsorg om de äldre är en viktig sak, liksom att dela med sig av det man har. Det finns också en kritisk inställning till konsumtionssamhället i deras kultur.

– I dagens hållbarhetsdiskussioner dominerar det västerländska perspektivet, med kopplingen till ”den goda naturen”. Men vad är hållbarhet för den som lever i ett ghetto i Indien exempelvis? funderar hon.

Tillsammans med en australiensisk forskare arbetar Eva Ärlemalm-Hagsér också med en jämförande studie av hur lärande i hållbar utveckling formuleras i förskolans läroplaner i de två länderna. I Australien har man skrivit in hållbarhetslärandet som ett övergripande mål till skillnad från i den svenska, där begreppet bara används i läroplanens förtydligande. Men hon är inte säker på att det har något egenvärde. I den australiensiska läroplanen saknas istället formuleringen om att barnen ska lära sig att tänka kritiskt, som finns i den svenska.

– Frågar du mig är det nog den allra viktigaste förmågan att lära barnen när det handlar om lärande i hållbar utveckling. Att kunna tänka kritiskt.