Sök

Klättra högre efter naturvetenskapen!

Den här artikeln publicerades ursprungligen på forskolan.se

”Vi behöver naturvetenskaplig kunskap för att fatta kloka beslut om hur vi ska använda våra gemensamma resurser.”
Cecilia Caimans forskning om barn och hållbarhet har väckt mycket intresse.

Du är väldigt produktiv, du arbetar i olika forskargrupper och studerar barn i olika åldrar och lärande inom både naturvetenskap och hållbarhet. Vilka är de gemensamma nämnarna i din forskning?

– Mitt jobb handlar mycket om att försöka ta reda på vilka problem och dilemman förskolan och skolan brottas med avseende undervisningen. Genomgående intresserar jag mig för de lärprocesser och det meningsskapande som uppstår och pågår i samband med undervisning för hållbar utveckling och naturvetenskap. Jag analyserar såväl estetiska, kognitiva och etiska som praktiska dimensioner i lärandet – ofta med hjälp av en kombination av barnens möten med natur och hållbar utveckling, verbala dialoger samt estetiska och digitala aktiviteter.

Varför är det så viktigt att fokusera på hållbarhetsfrågor för barn?

– Barnen kommer troligtvis att leva i ett så kallat ”risk society”. Det vill säga att de kommer att leva med förändring som tillstånd. Utbildningen behöver riktas mot hur vi på olika sätt kan hantera dessa förändringar. Hur ska vi exempelvis göra när och om färskvattnet sinar? Vi alla, inklusive barnen, behöver med stor sannolikhet vidare­utveckla adaptiva strategier och förmågor, och i större utsträckning fokusera på att ta fram multilösningar. Något som i sin tur kräver att vi beger oss ut i ny, okänd terräng.

Ett ’risk society’ väntar barnen, med förändringen som tillstånd.

Menar du att barnen kan lösa aktuella problem eller är det här något de tar med sig till framtida sammanhang?

– Njae, barnen kommer att bli så illa tvungna att hantera hållbarhetsproblemen. Mer konkret att lära sig att utveckla omsorg om platser, organismer och våra ekologiska system. Det är något som undervisningen behöver fokusera på här och nu, men dessa lärdomar och erfarenheter är också centrala att ha med sig in i framtiden, där de kan modifieras och vidareutvecklas.

– Ekologisk hållbarhet handlar bland annat om klokt resursutnyttjande, något som kan länkas till den ekonomiska dimensionen i hållbarhet. Dess­-utom kan barnen i ekologi­arbetet få möjlighet att bli aktiva samhällsmedborgare där de kan göra skillnad innanför, men kanske också utanför, förskolans grindar. Den sociala dimensionen i hållbarhetsarbetet är också central – förskolan är en social arena för demokrati och omsorg i handling.

Hur kan undervisningen utformas för att stödja barnens lärande?

– Ett sätt att öka barnens agens (handlingsförmåga) är att ha deras frågor som utgångspunkt när undervisning inom naturvetenskap och hållbarhet designas. Tidigare forskning och beprövad erfarenhet visar att vi vuxna behöver se upp så att vi inte ”ta över” händelseutvecklingen. Gör vi det hamnar vi normativa undervisningsspår, den vuxne blir då den som sitter på svaren gällande såväl lösningen som tillvägagångssättet.

– Det handlar också om att olika röster, känslor, kunskaper och värden får komma till uttryck bland barnen, och om barnens rätt att delta genom att förhandla och överlägga. En sådan pluralism innebär inte att läraren förvisas till periferin – det handlar om att ömsom didaktiskt utmana barnen, ömsom bejaka och följa deras idéer och påhitt. Detta är en delikat, didaktisk balansakt.

Du har också studerat hur kreativitet kan användas i undervisning, vilka är dina erfarenheter?

– Undervisning för hållbarhet handlar bland annat om att låta kreativitetsprocesser växa till – vi har ju faktiskt inte svaren på hållbarhetsproblemen ännu. I mötet med de komplexa problemen är det viktigt att barnen i förskolan får uppleva välfungerande vanor, som odling, källsortering och återbruk, men det behövs också nya, kreativa infall och påhitt.

Femåringen berättar: ”Hon[hunden] blöder, det är de vuxna som slängde skräpet i skogen … men fåglarna klarar sig, de flyger ju!”
– Barnen har många gånger intressanta förslag och tillägg värda att finslipa och jobba vidare med i olika projekt, och det kan vara både utmanande och spännande för dem att få vara med och påverka. De kan exempelvis skissa fram nya maskiner med specialfunk­tioner för att lösa diverse hållbarhetsproblem, eller bygga ett sinnrikt bo för en gråsugge­familj ute på förskolegården med hjälp av en tom konservburk. Skräp kan ibland ses som någonting värdefullt, enligt barnen. Andra gånger anses skräpet vara något dåligt. Som när en ensam hund kan skära sig i foten på det vassa locket.

Du har tillsammans med en kollega forskat kring barns digitala kompetens, berätta.

– Susanne Kjällander och jag är båda didaktiker och kollegor på Stockholms universitet och vi är oerhört intresserade av yngre barns lärande. Vi skriver gemensamt om barns digitala och direkta naturmöten. I vår forskning visar vi att det digitala och det virtuella tillsammans med naturens flora och fauna ger ett ackumulerat innehåll i barnens utforskande. Det är extra roligt att arbeta gränsöverskridande, barnen gör det och det vill vi också göra.

Hur ser ditt samarbete med förskolan ut?

– Jag är nu involverad i ett fyraårigt forskningsprojekt finansierat av Vetenskaps­rådet där flera förskollärare och forskare medverkar. Vårt uppdrag är att ta fram nya didaktiska modeller och verktyg som ska tjäna förskollärare och övriga pedagoger i undervisning för hållbar utveckling. Vi filmar aktiviteter och olika mikroprojekt på för­skolan och analyserar kontinuerligt. Vi hoppas kunna ta fram en ny modell för kreativ undervisning för hållbar utveckling där sociala, ekologiska och ekonomiska dimensioner finns med.