Sök

Flexibla barn i mobila förskolan

Noomi Wahlqvist har valt en bok att ta med sig till stranden. Foto: Anna von Brömssen

En helt vanlig förskole­verksamhet – och ändå alldeles specifik. Och med mycket stor potential. Så ser forskarna Katarina Gustafson och Danielle Ekman Ladru på de mobila förskolorna.

Det var 2016–2017 som de två tillsammans med några kollegor gjorde fältstudier vid fyra olika mobila förskolor av olika karaktär och på olika orter. De ville bland annat undersöka ”hur man blir ett mobilt förskolebarn”, berättar Katarina Gustafson, docent vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier på Uppsala universitet.

Det handlar om pedagogisk verksamhet utifrån läroplanen, inte bara om utflykter.

– Hur tar man till sig sådana special­kompetenser som hör ihop med de mobila förskolorna, som att sitta stilla i en förskolelokal med begränsat utrymme, äta lunch ur en kåsa och inte alltid vid ett bord? Och att mest varje dag komma till helt nya och ibland väldigt stora områden att vistas i, där man måste klara säkerhetsinstruktioner, ofta gå på led och anpassa sin lek utifrån platsen?

Mobila förskolebarn får god träning i att röra sig i olika sorters terräng, påpekar forskarna. Här är det sexåriga Raed Alerksousi som balanserar. Foto: Anna von Brömssen

– Barnen blir väldigt flexibla, säger ­hennes forskarkollega Danielle Ekman Ladru, docent vid Barn- och ungdoms­vetenskapliga institutionen på ­Stockholms universitet.

De två ville också studera hur barnen socialiserar, blir en del av kollektivet. De påpekar att detta är extra viktigt i en verksamhet som ofta äger rum i offentliga miljöer och därför ställer stora krav på säkerhet och att barnen gör saker i samlad trupp.

En viktig del i studien var att forskarna fick åka med i själva bussarna, i sammanlagt 60 dagar.

– Det gav oss en rent kroppslig kunskap, säger Danielle Ekman Ladru.

De två forskarnas studie fokuserar på två begrepp: mobil litteracitet och spatial kompetens. Det första handlar om hur de mobila förskolebarnen tillägnar sig kunskap om hur de ska förhålla sig till gruppen samt till olika platser och deras förutsättningar.

Den spatiala kompetensen rör det rumsliga – att ibland ha mycket begränsat med utrymme, andra gånger tillgång till väldigt stora ytor. Men också om motorik. Att gå på olika sorters underlag och i varierande topografi och få förståelse för att man kan behöva anpassa sitt rörelsemönster utifrån varje plats, dess regler och förutsättningar.

Allt detta är förvisso något som alla förskolebarn får kunskap om när de rör sig ute i samhället. Men barn som går i en mobil förskola måste använda sådana specialkompetenser varje dag, menar de två forskarna. Förutom momenten kopplade till säkerhet, såväl i bussen som på olika platser, är det sådant som att i ännu högre grad än i en traditionell förskola vara en del av kollektivet.

Förskoleutflykter i storstaden

I höst drar Katarina Gustafson och Danielle Ekman Ladru tillsammans med en doktorand i gång ett nytt forskningsprojekt kopplat till förskoleverksamhet. Denna gång ska de studera hur några innerstadsförskolor i Stockholm utan egen gård låter barnen möta stadens offentliga, icke barnanpassade miljöer. Projektet kommer att innefatta intervjuer med lokalpolitiker, utifrån stadsplanering.

De två kunde konstatera att barn i välfungerande mobila förskolor månar mycket om varandra, till exempel på så sätt att de äldre lär de yngre hur man beter sig på bussen.

Katarina Gustafson och Danielle Ekman Ladru ser stora möjligheter med mobila förskolor, förutsatt att pedagogerna bedriver ett högkvalitativt pedagogiskt arbete och kan hantera de utmaningar som finns.

– Det finns otroligt många möjligheter! Men det räcker förstås inte att ha en buss med tre pedagoger och 20 barn, som Katarina Gustafson säger.

Hon påpekar att pedagogerna också var noga med att framhålla detta.

Jadranak Zeko får hjälp av Nilofar Hussaini och Laksha Jonnagadla Satish att dra skrindan. Foto: Anna von Brömssen

– De var tydliga med att det handlade om pedagogisk verksamhet utifrån läroplanen, med kontinuitet och med innehåll kopplat till de olika platsernas förutsättningar, inte om utflykter. 

Detta kom tydligt fram då de två forskarna 2017 anordnade en nationell konferens där sjuttio pedagoger från mobila förskolor i hela landet möttes och bollade erfarenheter.

– Där fick pedagogerna klart för sig att verksamheten kan se rätt olika ut på olika platser. Det var många ”aha, gör ni så”, säger Danielle Ekman Ladru.

Ibland hettade det också till i ­diskussionerna, till exempel då det handlade om säkerhet, en fråga som brukar stå högt på agendan när nya mobila förskolor ska etableras. Även om säkerheten givetvis är högprioriterad vad gäller hur bussarna är byggda och genom att chaufförerna får säkerhetsutbildning går det inte att komma ifrån att pedagogerna i mobila förskolor har ett extra stort ansvar, konstaterar de båda forskarna och berättar att de mobila förskolorna hade olika sätt att förhålla sig till detta. En del arbetade mer auktoritärt med tydliga regler medan andra hanterade riskerna som något som barnen skulle socialiseras in i på ett mer lekfullt vis.

En sådan sak som att gå på led kunde till exempel antingen ses som en transport eller som ett socialt och pedagogiskt rum där pedagogerna på olika vis interagerade med barnen, till exempel genom att titta på saker längs vägen.

På några ställen hade pedagogerna lyckats göra säkerheten till ett gemensamt projekt för barnen och de vuxna, och var medvetna om vikten av att göra noggranna riskanalyser, bland annat genom att i förväg besöka de platser som förskolan planerat att besöka.

Andra mobila idéer ute i världen

Mobila förskolor finns även i andra länder, som Danmark, Norge, Australien och Storbritannien, men verksamheten skiljer sig mot den modell som utkristalliserat sig i Sverige.

I våra närmaste grannländer handlar det oftast om innerstadsförskolor som har en buss kopplad till sig för att enkelt kunna göra utflykter, i Australien och Storbritannien rör det sig om fordon som kör till landsbygdsorter för att erbjuda kvalificerad förskolepedagogik till barn som inte har tillgång till förskola.

– Då är det lättare att hantera olika situationer, och göra dem till möjligheter i stället för hinder, säger Danielle Ekman Ladru.

Hon och Katarina Gustafson menar att det utrymme som barnen får ta, såväl rumsligt som i fråga om delaktighet, har stor betydelse för hur den mobila förskolan bidrar till barnens utveckling.

De kunde också se att barnen var stolta över bussen och såg den som ”sin”.

– Vi får ofta frågan om inte barnen blir otrygga av att inte ha någon fast punkt. Men det har de ju: bussen, säger Danielle Ekman Ladru.

Mobila förskolor – en bakgrund

Den första mobila förskolan i Sverige startade redan 2007. Tio år senare, när Katarina Gustafson­ och Danielle Ekman Ladru gjorde sin kartläggning, fanns det 42 mobila förskolor på 14 orter. I dag är gott och väl 50 för­skolebussar utspridda över hela landet, från Skellefteå i norr till Malmö i söder.

Organisationen ser olika ut på olika orter, men det vanligaste är att en särskild barngrupp är knuten till den mobila enheten och att man ansöker om plats på den.

De politiska incitamenten för att starta mobil förskoleverksamhet ser också olika ut. På vissa orter handlar det om ett sätt att snabbt lösa platsbrist, på andra om att man vill erbjuda barn i vissa bostadsområden möjlighet att möta delar av samhället som de kanske inte annars skulle ha kontakt med.