Omättligt krävande vårdnadshavare har alla förskollärare erfarenheter av. Det kan tyckas mycket begärt att leva sig in i deras drivkrafter, men Förskolans krönikör Erik Stenkula tror att det kan vara ett sätt att göra dem mindre energislukande.

Alla förskollärare som jobbat tillräckligt länge har varit med om dem någon gång. Vårdnadshavarna som begär det omöjliga av dig. Det som egentligen inte går att ge dem.

Det kan handla om det välutbildade föräldraparet som är så rädd om sin förstfödde son att de fordrar att vi ska skydda honom från alla skrapsår han riskerar att utsättas för. Jag har haft kollegor som lovat att hålla det löftet och sedan fått en helt omöjlig situation med målsmännen. 

Ibland kan mamman eller pappan vi har att göra med vara mitt i en livskris, ha svårt med impulskontroll eller ha någon psykiatrisk diagnos. Vad vet vi om det?

Eller fadern som alltid lämnade sin älskade dotter först av alla på morgonen, så fort det var min öppningstur. Han hade varit med under dotterns hela inskolningstid och ville nog egentligen inte släppa den. Han knackade på dörren till förskolans personalrum och försökte bli kompis med alla pedagoger. Vi försökte tackla denna far med silkesvantar. Jag var nervös för att möta honom den morgonen. Han såg väl det. "Du tycker inte om min dotter!" utbrast han. Vad skulle jag säga? 

Eller den mycket kostmedvetna mor som tyckte att den vegetariska kost vi erbjöd hennes son Karon var totalt otillräcklig eftersom den inte var helt ekologiskt tillagad. Hon beslöt sig för att ta med egna matlådor till sin telning varje morgon. Vi tog emot dem. Varför? 

Det är ingen jämlik relation vi har med de målsmän vi möter varje dag i tamburen. De kan egentligen vara hur förskräckliga som helst. Vi ska ändå vara professionella.

Ett vårdnadshavartrassel är nästan aldrig var det synes vara. En psykolog förklarade för mig en gång att jag borde se på utmanande föräldrar ungefär på samma sätt som jag ser på en treåring som lägger sig på golvet och skriker. Jag tycker naturligtvis inte treåringen är en idiot, men hur är det med föräldern som krånglar?

Ibland kan mamman eller pappan vi har att göra med vara mitt i en livskris, ha svårt med impulskontroll eller ha någon psykiatrisk diagnos. Vad vet vi om det? Vi vet bara att det kräver enormt känslomässigt arbete att möta dessa föräldrar.

Ändå kan det vara till hjälp för några av dessa vårdnadshavare med ett fokus. Ibland kan det vara en öppning att boka ett möte dem och rikta in sig på det vi är där för. Deras barn. Hur gör vi för hans eller hennes bästa? 

Har du tur och lyckas skrapa bort lite av ytan, går du kanske ut från det mötet med förstagångsföräldrar som inser att det är så naturligt att känna sig otillräcklig att de till slut släpper det här med skrapsårsförbud eller medhavd mat. Eller, som jag insåg med den morgonarga pappan: han hade bara inlett resan det innebar att vara förälder till en handikappad dotter.

LÄS ÄVEN

Kalmar är förskollärartätast i Sverige

Ingen tid till planering? Ta stöd i nya avtalet!

Hur löser vi förskollärarkrisen? Partierna svarar

Lyssna på Förskolan här!