Sök

Lindström: Jag fortsätter hålla om, och hålla ut

Kära kollegor, hur har ni det där ute i förskolorna? Det är en ovanlig tid vi lever och verkar i. Nya direktiv och råd ramlar in i vår mailbox dagarna i ända. Mycket av det som alltid varit så viktigt är inte längre så viktigt, istället ligger tvätta händerna högst upp på dagordningen.

Det är med förundran och viss nyfikenhet jag går till jobbet nu. Vilka barn kommer idag, vilka kollegor? Kommer vi kunna genomföra det vi planerat, eller just det, vi har inte direkt planerat något, finns ingen riktig tid till det. Fokusen ligger nu på omsorgen och att följa rekommendationerna. Och vet ni, jag tycker att det är svårt.

Så mycket som vi kämpat för, som vi tycker är viktigt går nu förlorat. Barnens möjligheter till inflytande minskar för varje dag som går. Vårt förhållningssätt, att barn kan, måste justeras. Jag ser barnen som kämpar, som inte riktigt förstår varför dom inte får ta mat själva, varför dom inte får vara inne och leka som dom brukar, varför inte roligaste kompisen är på förskolan idag, eller igår, eller imorgon.

Barnen är inte oberörda, dom märker, dom vet.

I dessa tider utmanas verkligen både barnens och våra egna sociala kompetenser. Nya konstellationer varje dag. Barn som är hemma sjuka, eller bara för säkerhets skull. Kollegor som är hemma sjuka och sen hemma symptomfria i minst två dagar. Plötsligt är kompisen inte där, eller så har kompisen hittat någon annan att leka med, kanske någon från en annan avdelning som också är ute. För vi är ute, ute och sen lite mer ute. Som att alla förskolor gått in i någon slags ”ur och skurhysteri”.

MEN HEJ, VAD SKA VI GÖRA, klart att vi ska göra som dom som vet säger, vi håller avstånd, vi håller ut, vi går ut. Mycket är nytt, men mycket är också samma. Men ett barn som gråter, ett barn som snorar, tröstar vi eller backar vi?

Som jag uppfattat det har vi alla ett ansvar nu, som medborgare. Men ändå, det vilar tungt på mig. Man får inte vara på förskolan om man har symptom, snorig till exempel. Men vad är då snor, vi är ju ute hela tiden, klart att det kommer snor, klart att det kommer en nys när solen är stark.

För att inte tala om pollen. Hur ska jag veta om barnet hostar på grund av pollen eller på grund av något läskigt virus?

Vi följer ju alla samma rekommendationer. Men ändå känns det som om att vi har ett större ansvar än många andra. Jag gör bara mitt jobb. Mitt fantastiska jobb.

Det är ju tur att vi har stor erfarenhet av att pussla, fixa och trixa. Vi är ju inte helt ovana att arbeta under hård press och med stresshormonerna virvlande runt i kroppen. Egentligen kanske det inte är så annorlunda ändå. Barn är ju ändå barn. Och jag är ju den jag alltid har varit.

Och visst är det härligt att det är vår, det händer ju spännande saker hela tiden.

Jag tar med mig barnen som faktiskt är där, jag lyfter på en sten, eller två, jag undervisar oplanerat om gråsuggor och myror.

Jag fortsätter att hålla om, och jag håller ut.

Det kommer bli bra.