Sök

Snorpoliser på förskolan, varför inte?

Monica Nyberg Dahl svarar Lärarens krönikör Eva Lindström efter den uppmärksammade texten om ”snorpoliser” på förskolan.

Ska förskollärare agera snorpoliser och avgöra vilka barn som får vara på förskolan? Nej tack, tyckte Lärarens krönikör Eva Lindström.
Varför inte, frågar sig nu Monica Nyberg Dahl i ett debattinlägg och uppmanar förskollärare att våga lita på sin kompetens.

Det pågår en diskussion kring den pågående pandemin och hur man ska hantera snoriga barn på förskolan, såväl i Lärarens sociala kanaler som i Facebookgruppen Förskolan.se.

Jag har stor förståelse för att det kan vara svårt att bedöma vilka barn som faktiskt behöver vara hemma och vilka som bara har en vanlig ”bonn-förkylning”.

Studier vid Helsingfors och Nyland sjukvårdsdistrikt (HUS) visar att små barn är osannolika spridare av covid 19. Forskarna testade 6 000 barn i åldersgruppen 0–5 år och av dessa bar 0,045 procent på smittan.

Vissa delar av skollagen kan uppfattas som diffusa och svårtolkade, men trots detta måste vi fatta beslut.

Små barn drabbas ju ofta av infektioner, cirka var femte vecka och vissa oftare, många småbarn har dessutom en ständigt rinnande näsa.

Att avgöra vilka barn som är tillräckligt friska för att vara på förskolan blir under covid-tider en känslig fråga. Det handlar om att dels se till att inte sprida smittan och att samtidigt erbjuda en god utbildning till barnen och omsorg för familjerna, då ställs alla pedagogers erfarenhet och kompetens på prov.

Jag har all förståelse för att man som individ är orolig för sin egen hälsa och att social distansering inte är möjlig i vårt yrke. Det är något som vi måste leva med och här blir det extra viktigt med handhygien.

På förskolan får vi hantera frågor som inte har tydliga avgränsningar där det alltid behöver göras bedömningar på individnivå och vi måste ta beslut i samråd med vårdnadshavarna. Vissa delar av skollagen kan uppfattas som diffusa och svårtolkade, men trots detta måste vi fatta beslut. Det är situationer där vi ofta behöver göra lösningar utifrån den aktuella situationen kopplat till det reglemente eller direktiv vi har att följa. Vid dessa tillfällen kan vi ställas inför lika känsliga om inte ännu känsligare ställningstaganden.

Under den här våren har antalet VAB-dagar ökat radikalt, vilket inneburit stora påfrestningar på familjerna både socialt och ekonomiskt.

Vi behöver även fråga oss hur barnen påverkas av att ständigt vara hemma så fort de uppvisar minsta förkylningssymtom?

Barn behöver få vara i sitt sammanhang. Och vad händer med deras utbildning?

Jag förstår att det ofta uppstår situationer där man agerar ”snorpolis” och att det blir konfliktfyllt när vårdnadshavare som tvingas arbeta hemifrån måste hämta sina barn.

Men jag tror att om man inför nolltolerans kring snor och hosta så riskerar vi att rasera förtroendet för vårt yrkeskunnande och skada samarbetet med vårdnadshavarna. Vi behöver utgå från allmäntillståndet hos varje enskilt barn även om vi blir ifrågasatta av vårdnadshavare och lita till vår yrkeskompetens och kännedom om det enskilda barnet.

 

Monica Nyberg Dahl har arbetat som förskollärare sedan 1976 i bland annat Luleå, Sundsvall och Stockholm, sedan 1985 i Norrköping som förskolechef, har även under ett antal år arbetat som rektor på skolor i Norrköping. Senast som förskolerektor för tre förskolor i Klockaretorpet i Norrköping. Pensionerad sedan i feb 2020.

OM LÄRAREN DEBATT

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vill DU debattera hos oss? Gör så här!

Välkommen att göra din röst hörd i Läraren. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv cirka 2-3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararen.se