Skogen öppnar alla sinnen

Den här artikeln publicerades ursprungligen på forskolan.se

En daggmask i handen, regnvatten som droppar i en hink och en hal skogssnigel under lupp. Barnen i Björkhälls förskola i Röstånga bjuds på upplevelser med alla sinnen under sina skogsutflykter.

Karin, tror du att trollet kommer i dag? frågar Vera förväntansfullt medan hon tar sig upp för den branta slänten i Nackarpsdalen.

Och det gör trollet! Spänningen har byggts upp sedan förra veckans skogsutflykt med treåringarna i Björkhälls förskola i skånska Röstånga. Då berättade nämligen (mjukisdjurs-) älgen, som råkar finnas i gruppens gångstråk varje måndagsutflykt, att trollet var i väg och samlade mat. Nu är barnen nyfikna på att träffa trollet, och plötsligt sitter hon där vid en trädstam.

– Jag har tappat bort mina elva trollungar, berättar trollet med en röst som jag kan härleda till förskolläraren Karin Birath.

I väg släntrar treåringarna i jakt på trollungarna. Snart har trollmor återförenats med sina små ungar i allsköns färgglada tyger. Barnen räknar till elva och sjunger visan om trollmor.

–Nu blev de glada! konstaterar Linn.

Barnen är hemtama i den del av Nackarpsdalen som är förskolans ”egen” slinga, och kan vant peka ut ormbunkar och björnmossa.

–Vi går till samma ställe varje utflykt. I och med att barnen är små är det skönt för dem att känna igen sig. De kommer ihåg hur det såg ut förra gången, säger förskollärare Eva Öberg Elg.

På en vecka hinner det hända mycket i naturen. Svamparna på en viss stubbe har ändrat färg sedan sist. För att inte tala om lönnen på vägen till skogen. Förskollärarna visar foton på hur trädet har sett ut vecka för vecka under hösten och barnen konstaterar förvånat att ja, nu är det andra färger. I dag är det också lite skralt med skalbaggar på stigarna. Det regnar för mycket. Däremot finns desto fler skogssniglar.

Skogsutflykt med Björkhäll betyder långsamma promenader och många stopp. Vi hinner knappt ut genom gårdsgrindarna förrän barnen stannar och studerar snäckor, sniglar, kastanjer och ekollon. Lärarna fotograferar, tar upp bilder från tidigare utflykter och låter barnen jämföra. Det första riktiga stoppet är när vi kommit in i dalen. Barnen plockar upp sittunderlag och får äppelklyftor. Alla har tidigare på terminen fått varsitt litet häfte om skogen och flera barn bläddrar fundersamt i sin lilla bok.

– En groda! utbrister Dylan och pekar. En sån hittade vi förra gången. Och titta, en älg! Nackarpsdalen tillhör nationalparken Söderåsen och det ställer extra krav på gruppen. Karin Birath frågar barnen om de får ta med sig pinnar hem. Neeeej! svarar de. Får de lämna skräp i skogen? Aldrig. Varför får vi inte ta med oss saker hem från Nackarpsdalen? För att det är en nationalpark, svarar barnen. Lärdomen är viktig eftersom det går bra att ta med sig saker hem från vanlig skog.

Så fortsätter vandringen – inte på upptrampade stigar, utan rakt in bland bladverken. Det regnar och är halt under skorna. Dags för en ny paus.

–  Vem brukar sitta under ormbunken? undrar Eva Öberg Elg och samlar barnen.

Jo, Majas näbbmus. Gruppen har arbetat med boken Majas alfabet och där hör ormbunken och näbbmusen ihop. En liten tygmus har obemärkt placerats i skogen. Alla klappar musen och sjunger sången om näbbmusen som satt under ormbunken – så tyst  – han ville nog inte av regnet bli kysst.

Det var för ett par år sedan som personalen i Björkhälls förskola började tillbringa mer tid i skogen. Den omedelbara orsaken var att barnantalet sjönk i Röstånga och person-alen funderade på hur förskolan kunde profilera sig för att rentutav locka barnfamiljer till den skånska orten, just vid Söderåsens fot. Eva Öberg Elg och Karin Birath, som inte själva bor i Röstånga, förvånades också över att ortsborna inte var odelat positiva till att området utsetts till nationalpark. Då får man väl knappt vara där, och liknande tankegångar bubblade.

– Vi ville visa barnen och deras familjer att nationalparken inte är något museum utan något man får njuta av, säger Karin Birath.

Redan tidigare hade förskolan vistats ute mycket i närområdet och på gården, som bara den erbjuder så variationsrik natur att många andra förskolor skulle blekna av avund. Nu började dock hela förskolan gå iväg till nationalparken på längre utflykter, först halvdagar, men det räckte inte.

– Det blev bara stressigt och barnen var hungriga på vägen hem före lunch. En skogsupplevelse ska erbjuda lugn och ro, så vi började gå hela dagar i stället, berättar Karin Birath.

I början gick även de allra minsta på långa utflykter året runt, men efter ett tag insåg personalen att det faktiskt var mest bökigt – för alla.

– Först kände vi det som ett misslyckande att inte alla kunde vara med, men sedan vände vi på det: hur roligt är det att stå i overall och inte kunna röra sig? Att vara i skogen ska vara lustfyllt, annars får det motsatt effekt. När vi väl insåg att det inte är fel att ändra på något, bestämde vi att de mindre skulle följa med när det kändes bra, berättar Eva Öberg Elg.

Uppleva är ledordet för Björkhälls skogsdagar. Förskollärarna talar hellre om skogsupplevelser än skogspromenader. Barnens nyfikenhet och deras upptäckter styr utflykten.

– Det som barnen hittar tycker de är intressant och det vill de lära sig om, säger Karin Birath.

Så börjar plötsligt Dylan att vifta med en fjäder. Han går runt och förevisar den för var och en av kompisarna. Var kan den ha suttit? undrar Karin Birath. Förslagen är många. Ko, kanske? Eller groda?

När barnen enats om fjäderns bakgrund beslutar Dylan att han ska lägga den i en liten guldkista, som finns inne i pepparkakshuset. Vi är nämligen snart framme vid utflyktens mål; stugan som liknar just ett pepparkakshus. Förskolan har fritt tillträde till den kommunägda stugan, vilket underlättar utflyktsbestyren; där förvaras liggunderlag, blöjor, papper, pennor, en back klossar, några bollar och spel.

Några barn vill spela spel under ett träd medan andra trotsar regnet och ger sig ut med lupp tillsammans med Eva Öberg Elg. Små fingrar krafsar bland löven och det tar inte särkskilt lång tid att hitta daggmaskar och sniglar. I luppen går det att studera dem från olika håll och kanter.

– Fint, säger Linn nöjd.

Barnen har fått upp ögonen för det lilla, säger Eva Öberg Elg.

– När vi gick till skogen mer sällan tog barnen ofta upp pinnar och fäktade med. De såg de grova sakerna. Nu ser de fler detaljer och upptäcker själva. De har fått ett öga för det som rör sig – en spindel, en nyckelpiga. De tar med sig det sättet att tänka även till förskolegården.

Det blir dags för lunch, som levereras av förskolans kök. En otrolig förmån, konstaterar personalen. Inför matstunden finns tydliga regler för vem som gör vad: En pedagog tvättar alltid barnens händer med våtserv-etter, en annan dukar och en tredje byter blöjor.

– Det underlättar jättemycket att vi har givna ansvarsområden och rutiner, så slipper vi diskutera på plats vem som gör vad, säger Eva Öberg Elg.

Efter makaronerna och köttbullarna sover den som vill på ett liggunderlag, de andra lyssnar på en saga medan solen äntligen letar sig fram i molntäcket. Det mesta, om inte allt, går att göra utomhus, enligt pedagogerna.

– Rörelselekar, sånglekar, drama – allt kan vi göra i skogen. Inne är det ofta leksakerna som styr. Dessutom är det lättare att använda alla sinnen när man är ute: lukta, känna, se, höra. Om vi då medvetet för in språk eller matematik under utevistelserna är barnens sinnen mer öppna och de har lättare att lära, säger Karin Birath.

Matematik i skogen kan vara att räkna insekter, jämföra storlekar på löven eller mäta träd med armarna. Både Karin Birath och Eva Öberg Elg instämmer i forskarna Stephen och Rachel Kaplans teori om riktad koncentration och spontan uppmärksamhet. Förmågan till den riktade koncentrationen är begränsad medan den spontana uppmärksamheten inte tröttar våra sinnen på samma sätt. Björkhälls pedagoger upplever färre konflikter mellan barnen utomhus och mindre snack om vem som leker med vem. Ständigt är det någon som hittar något i skogen och som fångar de andras uppmärksamhet.

– Jag känner mig också mer engagerad som pedagog när jag är utomhus. Det är inga telefoner som ringer eller folk som kommer in och frågar något. Jag kan koncentrera mig på vad barnen upptäcker, säger Eva Öberg Elg.

Uteverksamheten blir automatiskt en fostran i hållbar utveckling. Barnen lär sig snabbt att de inte ska bryta grenar eller lämna skräp.

– Det är klart att vi inte kan ha för svåra resonemang om hållbar utveckling med ett- och tvååringar, men vi kan hjälpa dem att uppleva naturen. Har de roligt, då blir de också rädda om skogen.

När vi så småningom vandrar tillbaka genom Nackarpsdalen har regnet helt upphört och skalbaggarna har vågat sig fram på stigarna. Vattenpölarna är fortfarande lika lockande för barnsben och sniglarna ligger kvar på stenmurarna. Pedagogerna är medvetna om att förskolan Björkhäll är privilegierad med sitt läge intill en nationalpark.

– Jag har jobbat i en förskola på skånska slätten och där satte vi oss i buskarna och letade upp småkryp. Det måste inte finnas en hel skog – för barn är det inte illa med ett dike eller några buskar! säger Karin Birath.

Eva Öberg Elg tillägger:

– Jag känner en förskollärare som inte hittade någon bra uteplats för lek. Då frågade hon den äldre generationen på orten var de brukade leka som små. I dalen, svarade de helt självklart. Så fick läraren syn på en dal hon aldrig hade lagt märke till och nu är hela förskolan där.