Polisen möter barnens frågor

Den här artikeln publicerades ursprungligen på forskolan.se

Förr kom de och lagade punkteringar på cyklar. Nu ska man ha tur om polisen hinner med besök.
– Förskolan har en viktig roll som länk till samhället, säger förskollärare Louise Bäckström, som är bekymrad över att utvecklingen går åt andra hållet.

Foto: Andrea Björsell

Utanför står polisbussen parkerad. Inne i lekrummet på förskolan Carl Albert i Stockholm sitter barnen 3–6 år gamla spänt på rad, några i pedagogernas trygga famnar. Det är tack vare kontakter i föräldragruppen som två närpoliser kommer in i full mundering för att berätta om sitt arbete och svara på barnens frågor.– Hej! Vi heter Olof och Jonas och är poliser. Vet ni vad en polis gör?

Det är annars ingen självklarhet längre.

– Jag är så rädd att sådant här ska försvinna, säger Louise Bäckström.

När hon växte upp undervisade polisen i lag och vett och kom ut på skolgårdarna för att laga punkteringar i projektet ”säker cykel”. Sedan, på 90-talet, utbröt en diskussion om gränsdragningar och synen på vad som är polisens ansvar förändrades. I dag sker besöken på förskolor och skolor i mån av tid och de flesta barn ser bara polisen när de rullar förbi i sina bilar.

– Givetvis ska vi och föräldrarna tala om vad som är rätt och fel. Men det är så värdefullt att få hit en professionell person som tar barnen på allvar och visar dem att ”min fråga är viktig”, säger Louise Bäckström.

Hon upplever att samhället mer och mer präglas av en vi-mot-dom-mentalitet och tycker därför att det är bra att få ett mänskligt ansikte på polisen. Annars blir poliser lätt något abstrakt och läskigt för barnen.

– Det blir svårare att rekrytera någon till kriminalitet som har en positiv bild av polisen.

Närpolisen Olof Ahlund som är här i dag håller med. Han är övertygad om att besöken på förskolorna är brottsförebyggande på sikt.

– Det är viktigt att möta barnen redan från att de är riktigt små, då blir det naturligt längre fram och inte så konstigt eller farligt att prata med en polis. Förhoppningsvis vågar de vända sig till oss när något har hänt, säger han.

Kollegor till honom som har arbetat i de forna öststaterna vittnar om hur det kan gå när motsatsen råder. När barnen fick frågan vad de skulle göra om de gick vilse, var polisen den sista de skulle be om hjälp.

På förskolan Carl Albert är barnen noga förberedda för att få ut så mycket som möjligt av besöket. Redan ett par veckor innan fick de fundera ut sina frågor i smågrupper och få hjälp att skriva ned dem. Att många skulle vara nyfikna på pistolen var väntat men andra frågor förvånade pedagogerna, till exempel ”Gillar poliser äpplen?” och ”Varför gömmer ni er inte i påskägg?”.

– Det är bra att få se att någon är mer intresserad av människan än yrket. Då får man fatt på var det barnet är i sin tankevärld just nu, säger Louise Bäckström.

De barn som har svårt med tålamodet är förberedda på att man ska sitta still i en halvtimme och får sitta tillsammans med en pedagog nära utgången ifall de vill gå ut. Det behövs inte, alla barn är som uppslukade och Olof Ahlund hanterar vant kasten mellan smutsiga polisbilar (”Varför har polisbilar fläckar?”) och annat som är viktigt för barnen (”Har du sett Bolibompa?”).

Efter en stund börjar barnen berätta vad de själva har varit med om, till exempel när förskolan fick utrymmas under Sveriges kanske största guldrån förra året och poliser genomsökte deras gård. En händelse som verkligen satte sig hos barnen och som de fortfarande, ett år senare, pratar om.

– Hur kändes det? frågar Olof Ahlund.

– Inte bra, säger Olivia, 6 år.

Polisbesöket blir ett tillfälle att bearbeta händelsen igen. Det blir också en övning i att orka lyssna, att ta reda på vad man vill veta, träna på att utforma en fråga och våga ställa den med eller utan hjälp.

Louise Bäckström talar om den viktiga förförståelsen och vill ta alla chanser som ges att låta barnen möta olika samhällsfunktioner. Hon skulle gärna ordna fler studiebesök, till exempel en bondgård, ett båtvarv, kyrkan och en moské och även förmänskliga myndigheter som Skatteverket och Försäkringskassan genom att sätta ett ansikte på dem också. ”Titta! De som jobbar där skrattar och gråter precis som vi.” Men det kräver resurser och exempelvis museer som tidigare hade gratis inträde har börjat ta betalt.

– Jag skulle verkligen önska att det fanns mer tid och pengar, men det har blivit mindre. Barn ska få uppleva olika saker och kunna fråga sig ”Vad vill jag bli när jag blir stor? Var hör jag hemma?”. Först då kan de börja sålla.

Vardagens rutiner på förskolan är så klart grunden, men ovanpå det vill hon låta barnen möta andra saker, tända små gnistor i form av exempelvis ett teaterbesök och kanske väcka ett intresse som går att spinna vidare på. Det stärker också vi–känslan i förskolan: ”Vi mötte polisen tillsammans!”