Mot äventyret i en grön låda

Den här artikeln publicerades ursprungligen på forskolan.se

Tre dagar i veckan packas lådcyklarna fulla av barn, mat, pedagogiskt material och en portabel toalett. Sedan rullar förskoleekipaget ut på nya heldagsäventyr i Malmö.

Det är morgon på Mellanhedens förskola i stadsdelen Slottsstaden i centrala Malmö. Vid grinden står Bruno, 5 år, och Philip, 6 år, tålmodigt och väntar iklädda neongula reflexvästar och varsin likadan, namnad cykelhjälm.

– I dag ska vi till spindellekplatsen! Och så ska vi få äta melon. Det har min pappa sagt, upplyser Philip.

Det började egentligen som en lösning på platsbrist. Två avdelningar skulle samsas om lokaler och gård enbart anpassad för en. Och då blev det som det numera då och då blir i de större barnrika storstäderna: någon tjänsteman eller politiker kläcker idén om att en avdelning ska vara mobil. I fallet Mellanhedens förskola köptes fyra eldrivna lådcyklar in. Vips kunde verksamheten fungerande gå runt då fyra pedagoger började ta sig ut med de tjugo barnen i tre- till femårsgruppen under tre av veckans fem dagar. Resterande tid planeras noggrant tillsammans med småbarnsavdelningen så att samtliga barn inte är på förskolan samtidigt.

– Det går inte. Då blir det kaos, säger förskollärare Sofie Jönsson.

Hon är relativt nyutexaminerad och berättar att hon ändå aktivt sökte sig hit. För det här med cyklandet har vuxit sig till något positivt, något med egenvärde bortom platsbristorsaken, tycker hon. Avdelningen kallar sig numera Äventyrsgruppen och ett äventyr, det är just vad cykelutflykterna är, menar Sofie Jönsson.

– Vi upptäcker nya platser hela tiden med barnen och vet aldrig vad som ska hända. Det ger stora möjligheter. Barnen älskar att sätta sig i lådorna. För egen del tror jag att jag skulle bli uttråkad av att vara på samma gård varje dag. Åtminstone om den var liten och bara bestod av asfalt, trehjulingar och gungor.

Foto: Ola Torkelsson

Vi pratar medan hon hastar bort den ganska långa vägen till garaget som förskolan har fått låna under en närliggande skola. De är nämligen dyrgripar, de här cyklarna. 40000 kronor styck går de på. Så det gäller att förvara dem säkert.

– Det är väl det som är jobbigast. Att det tar så mycket tid från barnen med logistiken. Vi vuxna får turas om att gå iväg och hämta våra cyklar, medan resten får vänta på förskolan tills alla är samlade, säger Sofie Jönsson medan hon rullar det bastanta fordonet uppför garagebacken. I lådan finns plats för sex barn. Och bak på cykeln finns en krok för cykelkärra. Den har hon under morgonen hunnit packa med bland annat vattendunkar, te, kåsor och plastbestick, handsprit, pedagogiskt material, papper, sovsäckar till de som fortfarande behöver vila, frukt, knivar, första hjälpen-kit samt en portabel toalett. Dessutom har hon hunnit ringa till cateringfirman som levererar avdelningens mat och förklarat var gruppen kommer att befinna sig just i dag vid lunchtid.Foto: Ola Torkelsson– Det är mycket runt omkring som ska funka. För att jobba här krävs det att man är flexibel och kan tänka om, för det är nästan alltid något som inte blir som vi har tänkt, säger Sofie Jönsson och berättar att det också är viktigt med informationen. Föräldrarna vill så klart veta var deras barn håller hus under dagarna.

Åter till Philip och Bruno vid grinden. De har blivit utsläppta nu och spänns fast i varsitt säte i lådan framför Sofie Jönssons cykel. Där sitter också Nikita. Hon skiner som en sol och är väldigt nöjd, för hon har en ny solkeps i dag som hon tycker är jättesnygg.

– Kolla, den har diamanter, säger hon och får behålla den på, under hjälmen.

Så rullar vi. Det går rätt fort när elmotorerna slås på. Då och då krävs det en pling med ringklockan för att gående och cyklister ska se upp eller hålla sig ur vägen.

– Tur att Malmö mestadels har så bra cykelbanor, säger Sofie Andersson som cyklar efter kollegan Sofie Jönsson.

Barnen i hennes låda sjunger. De verkar laddade inför dagen. Vi närmar oss ett trafikljus vid ett övergångsställe och Sofie Andersson frågar barnen vad lampan som lyser har för färg.

– Röd! ropar Julia.

– Vi måste stanna! säger Maja.

Sofie Andersson nickar och bromsar. Hon tycker det är viktigt att göra barnen trafikmedvetna och berättar att de pratar mycket om olika regler under cykelturerna.

– Dessutom får de väldigt god lokalkännedom och känner igen sig på många platser runt om i staden. De får också upptäcka olika delar av Malmö, det blir mer heterogent än att enbart röra sig i en stadsdel.

Att hon och kollegorna får rätt mycket motion på köpet skrattar hon mest bort.

– Äh, elmotorn ger stor hjälp. Men visst, det kan bli tungt. Som en gång för någon vecka sedan när jag hade glömt att ladda batteriet under natten. Vi var vid havet i Bunkeflostrand den dagen, åtta kilometer bort. När batteriet la av på hemvägen krävdes det en del benmuskler för att frakta hem sex barn i lådan…

Foto: Ola Torkelsson

Vi är framme mellan de höga, pampiga bladträden med tjocka stammar i Pildammsparken. Cyklarna parkeras och barnen samlas i ring i gräset för att ha samling. De sjunger en sång om vilka som är här, där alla namn nämns. Nikita med diamantkepsen är veckans värd. Det innebär att hon får räkna hur många de är i dag, fundera ut vilken månad och veckodag det är och välja en lapp som illustrerar dagens väder. Det blir en bild på en stor gul sol. Sedan berättar Sofie Jönsson att de ska få leta ägg i en skogsdunge intill. Medan hennes kollega Emil Henriksen går iväg tillsammans med Nikita för att gömma hälften av de inplastade kartongäggen prydda med olika färger och mönster, får barnen i ringen dra varsitt av de återstående. Uppgiften är att leta reda på rätt par, det vill säga det ägg som har samma färger och mönster.

– Men kolla, nu har vi flera ägg kvar, säger Sofie Jönsson när alla barn dragit ett var. Hur många är de? Räcker det till ännu ett till er alla?

De räknar tillsammans och konstaterar att det finns 17 ägg kvar. Och eftersom de är 16 barn på plats i dag kan de få dra varsitt till.

– För 16 är ju färre än 17, eller hur? säger Sofie Jönsson.

När barnen är iväg och letar pratar vi om hur hon och kollegorna hela tiden jobbar för att få in det pedagogiska mitt i äventyret.

– Matematik och naturvetenskap går utmärkt. Vi jämför storlekar på träd, räknar stenar. Studerar årstidernas växlingar, bygger i sanden vid havet, letar småkryp. Materialet är oändligt. Det kan vara svårare med läs och skriv samt med skapande, tycker jag.

Sofie Jönsson berättar att situationen dessutom har försvårats sedan en av gruppens två cykelkärror nyligen blev stulen.

– Det gör att vi inte har möjlighet att ta med oss lika mycket pedagogiskt material som förut. Och vår verksamhet är lite speciell så det kan vara svårt att hitta förebilder.

Men hon säger att hon ändå får stöd och utmanas i det pedagogiska tänket genom sitt deltagande i en av kommunens referensgrupper om pedagogisk dokumentation.

– Vi har varsin Ipad och använder dem mycket, även tillsammans med barnen. Men det blir en extra utmaning i tänket när vi är iväg hela tiden, jag söker ständigt inspiration och skulle behöva mycket mer planeringstid än den timme jag har varje vecka, säger Sofie Jönsson.

Alla ägg är funna, barnen är stolta och gör ”high five” med Sofie Jönsson. De pratar om mönstren på sina ägg. Sedan är det dags att rigga upp den portabla toaletten inför bestyren innan lunch. Barnen är vana. Det är inga konstigheter att uträtta behoven i det fria.Foto: Ola Torkelsson– Och under vinterhalvåret väljer vi ofta platser utifrån tillgång till toalett. Är det riktigt illa väder kan vi alltid förlägga dagens äventyr till något museum eller bibliotek, säger Sofie Andersson.

Snart sitter alla på en stor plastpresenning med varsin kåsa fylld av gott gurkmejakryddat jasminris och en mustig köttgryta till. Maja G, Maja Y och Julia äter med god aptit och får frågan vad ett äventyr egentligen är.

– Det kan vara att ta hål i öronen. Eller gå på Leos lekland, funderar Maja G.

– Eller att cykla. Vi är ju äventyrare! inflikar Julia som har kommit på att sådant där som att ta hål i öronen och så gör man ju ändå mest med sina föräldrar.

De är tysta ett slag.

– Det kan också vara att gå på någon lekplats. Det gör vi ofta med våra fröknar. Efter maten ska vi till spindellekplatsen, det har Sofie lovat, säger Maja Y.

Och hon har rätt. För när barnen själva får välja äventyrsmål, och det får de då och då, faller valen ofta på någon av de många temalekplatser som Malmö har satsat på.

– Ibland kan vi använda oss av dem i ett fortsatt utforskande. Som till exempel Afrika-lekplatsen där det finns en savann och konstgjorda, vilda djur i naturlig storlek. Det har vi återknutit till i verksamheten, säger Sofie Jönsson.