Inskolning – en del av vardagen

Den här artikeln publicerades ursprungligen på forskolan.se

Numera startar all verksamhet på en gång på avdelningen Humlan. Fördelen är att de nya barnen – och föräldrarna – får lära känna den värld de ska vara i. Trygga föräldrar ger trygga barn.

F örr skulle all vanlig verksamhet upphöra under inskolningsperioden. Bara vissa utvalda barn fick vara inne, eftersom de nya skulle skonas från för många intryck. Men när "vinkandet" var avklarat skulle man plötsligt göra allt och verksamheten såg helt annorlunda ut. Vi har skrattat mycket åt hur vi tänkte förut. Det fungerade bra, men byggde på en annan barnsyn, menar Anna Conradsson, förskollärare på 1–3-årsavdelningen Humlan i Påfågelns förskola i Solna.
  Numer är inskolningen en del av vardagen – både för de nya och gamla barnen och halva terminen behöver inte ha gått innan verksamheten börjar.
  –Fördelen är att barnen direkt får lära känna den värld, med 15 barn och tre vuxna, de ska vistas i och inte först möter en bedrägligt lugn tillvaro. De får lättare att knyta kontakter med varandra, förklarar Lena Berg, även hon förskollärare på Humlan.

Anna och Lena hararbetat ihop i många år på olika förskolor. Vid flera tillfällen har de varit med och startat ny verksamhet och fått tillfälle att fundera över inskolningen och pröva olika modeller.
  Lena började som springvikarie. Redan andra dagen fick hon ta en inskolning. Hon fick ett schema med tider i handen. Hon följde det och det gick bra, berättar hon.
  –Det där schemat har följt mig hela tiden. Ofta går inskolning till på ett traditionellt sätt. Föräldrarna ska vara med. Men så lite som möjligt.
  När de var med och startade ett så kallat "minidagis" i slutet av 1980-talet stod de för första gången med en hel grupp som skulle börja samtidigt. De hade ingen aning om hur det skulle gå till och hittade ingen litteratur att få hjälp av. Inskolningsschemat gjordes på tre veckor. Hela första veckan var barnen bara en timme per dag i förskolan.
  –Barnen skulle skonas. De ansågs inte orka mer, säger Anna.
  Föräldrarna skulle vara med, men vara tråkiga. De uppmanades att ta med sig morgontidningen och sitta och läsa i ett hörn, berättar Lena.
  Gruppinskolningen möttes med blandade reaktioner. Det fanns en oro för att alla barn inte skulle hinnas med, eftersom man tänkte sig att de skulle knyta an till en vuxen som var en ställföreträdande mamma, förklarar Lena.
  Lena och Anna fortsatte att fundera och förbättra inskolningen. Samtidigt som de för några år sedan började på Påfågeln, kom förskolan med i Solna stads första Reggio Emilia-nätverk.
  –Det var fantastiskt! Vi skulle ifrågasätta allt. Det blev ett roligt kaos, säger Lena.
  Även inskolningen diskuterades och de tyckte att de utvecklats och kommit en bit på väg. På hösten började många nya barn. Alla föräldrar fick ett schema.
  Men en dag inträffade en händelse som fick dem att fundera vidare. Lena fann en ledsen mamma i hallen. "Det känns som om jag ska lämna mitt lilla barn till människor jag inte känner och jag får inte vara med". Hon ville vara med och se vad som hände. Tills det kändes bra för henne.
  –Jag sa, utan att fråga de andra: "Självklart får du vara med hur mycket du vill!".
  Händelsen blev en väckarklocka och ledde till en diskussion om hur föräldrar känner sig när de för första gången ska lämna sitt barn i förskolan och hur de skulle kunna lägga upp en helt ny typ av inskolning.
  Mamman var sedan med hela tiden under inskolningen och de andra barnen lärde känna henne. Hon ställde de frågor hon ville och uppmanades att säga till när hon var redo att lämna. Efter tre, fyra dagar så kunde hon gå iväg. Barnet blev lugnt, eftersom det såg att vi pratade med mamman och att allt var ok, förklarar Lena.
  Anna jämför med hur det var förr när föräldern skulle sitta och vara tråkig och inte skulle röra sig från sin bas.
  –Nu drog mamman in barnet i verksamheten.

Inskolningen börjar nuförtidenmed ett möte för de nya föräldrarna på våren, då de har möjlighet att i lugn och ro bekanta sig med förskolan utan barn.
  –Det mötet är viktigt och föräldrarna får ställa alla de miljoner frågor de har. Det är bra att som förälder innan sommaren veta hur det ska gå till och hur det ser ut här, säger Lena.
  De tre pedagogerna ansvarar tillsammans för alla barn, gamla som nya.
  –Det handlar om att vi vuxna måste ha bra kontakt med alla barn. Vi vill att alla ska se, så att det inte blir en ensidig bild av barnet, förklarar Len Förut var det "Lenas nya barn" och det kunde ta lång tid innan jag lärde känna dem, berättar Anna.
  Tillsammans med föräldrarna görs en plan för varje enskilt barn och inskolningen håller på tills den är klar. Första dagen är barnet och föräldern i förskolan mellan ungefär halv tio och halv tolv. Från dag två och framåt stannar de hela dagen.
  –Vi resonerar så att om ett litet barn är med sin mamma eller pappa på badet är det ingen som frågar om barnet orkar. Varför skulle det inte orka vara här? Det har ju sin förälder och kan sitta i knäet, får mat och sover. Den som inte orkar går hem. Precis som på badet, säger Anna.
  Föräldrarna är med helt i cirka tre dagar. –När de väl lämnar kan de gå en rejäl stund, eftersom barnet hunnit bli tryggt. Men hellre vänta en dag än smita iväg. Förr skulle föräldrarna först bara gå en kort stund och öka dag från dag, förklarar Anna.
  Ofta var det så att föräldrarna skulle vinka i hallen som skulle vara det "tråkiga" rummet.
  –Jag kan höra på föräldrarnas röstläge när de varit här några dagar och de med lugn röst kan säga att de ska gå. Blir barnet ledset så kännar jag att föräldern inte får panik, fortsätter hon.
  –Vi satsar mycket tid på föräldrarna i början. Har vi dem med oss så fungerar resten och det är också lättare att ha utvecklingssamtal, säger Anna.

En annan fördelmed gruppinskolning är att föräldrarna lär känna varandra.
  –Vi har ju inte tid att prata hela tiden så de är tvungna att prata med varandra. Det gynnar alla och grundar för framtida kontakt, säger Anna.
  Under inskolningsperioden ser de också vad barnet behöver för att kunna lämna föräldern. Vissa vill ha en famn, andra kanske måla. Alla måste inte göra på samma sätt.
  –Men vi ska så lite som möjligt tala om hur föräldrarna ska göra, poängterar Anna.
  För de "gamla" barnen kan inskolningsperioden vara en ganska jobbig tid, påpekar Anna och Lena. De tycker ibland att de blir "invaderade" av de nya som tar cyklarna och andra leksaker.
  –Vi måste ha ett stort engagemang kvar hos dem. De nya har ju sina föräldrar, säger Lena.
  På föräldramötet bad Lena och Anna därför att de "gamla" barnen skulle få vara ifred efter klockan tre.
  –Vi fick bra gensvar och alla tyckte att det var bra.
  Terminen startar numer på en gång med allt vanligt innehåll.
  –Vi kan ju vara elva vuxna och femton barn och vi ser det som en tillgång. Ska vi måla så gör vi det. Vi pedagoger lägger mest krut på de gamla barnen. Då ser föräldrarna och de nya barnen hur det går till. Men det är vår uppgift att ta kontakt med de nya barnen och "bjuda upp" dem, säger Lena. Lena och Anna menar att de gamla barnen är viktiga för att introducera de nya.
  –Det är ett nytt sätt att tänka. Förut tog vi ut de gamla och såg inte dem som en resurs. Nu har de en uppgift.
  Inför varje ny termin ska avdelningen ställa sig en fråga om vad de vill arbeta med barnen.
  –Varje höst kommer frågan att bli "Hur möts nya och gamla barn?". Vi ska erbjuda situationer där de kan mötas, säger Anna.
  Det viktiga är att alla gör saker tillsammans. Förra hösten arbetade de med ett ateljéprojekt där alla 15 barn målade samtidigt.
  –Vi tänkte att "Vi får väl ta hand om kaoset!". Men det blev inget kaos och ingen behövde bli avundsjuk för att de andra fick måla, säger Lena.
  Hon berättar att barnen blev skickliga i att byta färgburkar. De som inte kunde det hade många att lära sig av.
  Under tiden dokumenterade de vuxna vad barnen kunde, hur de grupperade sig och vad de möttes kring. De fick insikt i hur de kunde använda barnens kunskaper och vilka som var bra eller mindre bra på att samarbeta och hur länge olika barn orkar hålla på med en sak och kunde gruppera barnen efter det.
  Inskolningarna går generellt sett fortare nuförtiden, anser Lena och Anna, men betonar att det är individuellt. "Halkar" någon lite efter lägger de mer arbete på den föräldern.
  Det viktiga är att föräldrarna har insikt i hela verksamheten.
  –När man väl sitter på jobbet ska man kunna titta på klockan och veta vad vi gör. De ska ha en tydlig bild.
  –Det har blivit mycket roligare att ha inskolning. Jag känner mig inte längre låst och instängd och utanför verksamheten. Nu är vi alla tillsammans, säger Ann.

FAKTA:
Det var snart 17 år sedan Sverige fick sin senaste skollag, som då grundade sig på 1962 års skollag. Så mycket av den ursprungliga lagen från 1986 finns inte kvar. Tiden och utvecklingen inom såväl skola som samhälle har krävt mer än 70 förändringar av lagtexten. I dag är faktiskt bara 2 av de 142 ursprungliga paragraferna i skollagen intakta. Resten har fått ändras i takt med samhällets förändringar. Följden har blivit en illa strukturerad, svåröverskådlig och otydlig lagstiftning. Därför har många parter däribland Lärarförbundet och Kommunförbundet, under en längre tid krävt en genomgripande översyn av lagen.
  Skollagen i dag består av 17 kapitel som innehåller sammanlagt 250 paragrafer. Dessutom har regeringen utfärdat kompletterande föreskrifter i sammanlagt elva skolformsförordningar som i sin tur innehåller 750 paragrafer. Dessutom har skolorna en mängd författningar och regelverk, läroplaner och kursplaner att förhålla sig till. En hel del av denna kringlagstiftning kommer med skollagskommitténs förslag att kunna skalas bort.

TEXTKARIN BJÖRKMAN FOTOSVENNE NORDLÖV
Text: Karin Björkman
Foto: Svenne Nordlöf