Svensk skola har ett stort problem med tystnadskultur. Men kanske är den ovanligare i förskolan, och kanske har det i så fall med en större professionell tydlighet att göra, skriver Erik Stenkula.

Det talas ibland om den tystnadskultur som ska vara så utbredd inom förskolan. Om chefer som inte törs föra kritik vidare uppåt och förskollärare som av den anledningen kniper käft över sin situation för att de inte tycker att det lönar sig att säga något om den.

Jag måste ha haft tur de senaste åtta åren, för jag har upplevt motsatsen: att det är högt till tak när mina arbetskamrater med chefens goda minne går ut i tidningen och får ondgöra sig över de nedskärningar vi hotas av. Eller när arbetsgivaren på allvar faktiskt tagit tag i de brister som sipprat ut från de enkäter vi fyllt i om vår psykosociala arbetsmiljö.

De cheferna har nog insett att de sitter i samma båt som vi. Kan det vara så att både vi och omvärlden börjat se på vår yrkeskår som den profession vi faktiskt är – och inte längre är det uppoffrande kall som Alva Myrdal på 1930-talet avsåg när hon tyckte vi skulle vara ”av en särskilt munter och barnkär typ”?

Stämmer det att ju tydligare och starkare en profession är, desto större anledning har du att lyfta de händer du sitter på och göra din röst hörd? På en professionell arbetsplats skriver du verkligen tillbudsrapporter när situationen kräver det, och din chef förstår vitsen med dem.

Cheferna har nog insett att de sitter i samma båt som vi. Kan det vara så att både vi och omvärlden börjat se på vår yrkeskår som den profession vi faktiskt är?

Varför skulle du skönmåla verksamheten för vårdnadshavare när ni har det som körigast på avdelningen och halva personalstyrkan är borta? Du behöver nödvändigtvis inte svartmåla den heller, men att hålla sig så nära sanningen det bara går måste väl ändå vara det allra mest förtroendeingivande? De ser ju ändå hur högröd du är i ansiktet efter en hel arbetsdags ändlösa flängande. Är det något positivt pandemin fört med sig så är det föräldrar som på allvar undrar hur vi har det. Som lagt märke till hur vi slitit.

För vem tror på riktigt att det efter en sådan dag finns målsmän som förväntar sig att du ska ha tagit hela barnaskocken på bussen till biblioteket och släpat hem hela Astrid Lindgrens samlade verk, bara för att det var det som var den ursprungliga planen? Icke.

Att tagga ner ambitionen är det enda proffsiga i det läget. Vårdnadshavare tar det. Liksom som varje sund rektor.

Och den där samvetsstressen som får många i vår bransch att gå under – jag har haft kollegor som ringt in till förskolan och pekat med hela handen från sjuksängen. ”Visst, du är en viktig kugge i vårt maskineri”, säger jag då, ”men vi havererar ta mig tusan inte totalt utan dig på bara några dagar. Hosta med gott samvete färdigt först, så kan du komma tillbaka sedan.”

Vi har sannerligen ingen tystnadskultur kollegor emellan heller.

Att bli fullt frisk innan man återgår i tjänst och att överhuvudtaget distrahera sig med en meningsfull fritid utanför jobbet tror jag är det fullfjädrade yrkesmänniskor håller längst av. Och insikten att liv alltid går före jobb.

LÄS ÄVEN

Ny rapport: Förskolan måste få återhämtning!

Fråga facket: Har man rätt att gå ned i arbetstid?

Forskarens råd: Lek fram språkutvecklingen!

Lyssna på Förskolan här!