Sök
Publishing-priset logga

Barn i sorg

Den här artikeln publicerades ursprungligen på forskolan.se

Att hjälpa barn sätta ord på sin sorg är viktigt, menar förskollärare Ann Ljunggren som arbetar i en stödgrupp för barn i sorg.  
  –Barn och vuxna sörjer på olika sätt. Barn sörjer ”randigt”. Vuxna kan gråta hela tiden, säger Ann Ljunggren. 

Tsunami-katastrofen i södra Asien har fått stora följder i Sverige. Hur många barn som är drabbade av att nära anhöriga har dött vet vi inte än. Men det är många. Nu är dessa barn i chock. Nästa fas är att förstå för att kunna bearbeta. Omgivningen spelar stor roll, och som förskollärare kan man göra mycket i processen som kommer efter den akuta krishanteringen, säger förskollärare Ann Ljunggren, som är van att möta barn i sorg genom den stödgrupp hon arbetar i.  
  –Det gäller att vara ärlig och svara på det man kan. Det kan räcka att säga:” Jag vet vad du har varit med om, jag förstår det”, säger hon.  
  Det är viktigt att prata med barnet om sorgen. Men också att barnet får prata och att de vuxna i omgivningen inte försöker undvika ämnet.  
  – Barn och vuxna sörjer på olika sätt. Men sorgen är den samma. Vi får inte tro att barn glömmer.  
  Att barnen är i förskoleåldern spelar ingen roll. Får inte barnen prata om sin sorg kommer den senare. Även om det tar år. Då kan den komma som skoltrötthet, sömnsvårigheter, aggression.  
  – När sorgen till slut kommer är det i flerdubbel styrka, säger Ann Ljunggren.  
  Hon talar dessutom av egen erfarenhet efter att som tonåring ha mist en förälder. Nu bär hon med sig erfarenheterna som en styrka i sitt arbete med barnen.  
  –Det är som att de märker att jag har en gemensam erfarenhet med dem. De har lätt att öppna sig för mig. 

Den stödgrupp Ann Ljunggren arbetar i är ett samarbete mellan Svenska kyrkan och Alingsås kommun. Efter en utbildning i Rädda Barnens regi 2002 startade verksamheten våren 2003. Sedan dess har 20 barn mellan 6 och 14 år deltagit i grupperna.  
  Som material utgår gruppen från Göran Gyllenswärds bok ”Barn i sorg” som Rädda Barnen har gett ut. Först får föräldrarna anmäla sina barn. Personalen träffar dem och barnen, och sätter sedan samman åldersindelade grupper.  
  – Många tror att vi sitter och gråter tillsammans, men så är det inte. Det är viktigt att ha roligt också, man måste varva, säger Ann Ljunggren.  
  När barnen börjar i gruppen får det inte ha gått för kort tid sedan förlusten. Det bör ha gått minst ett halvår, ibland flera år.  
  –Det är viktigt att inte starta för tidigt inpå dödsfallet. När barnen är i chock förstår de inte vad som hänt.  
  När chocken har lagt sig gäller det att få barnen att förstå. Inte förrän då går det att börja bearbeta sorgen. Och det är en sorg som kan verka annorlunda än vuxnas.  
  – Barn sörjer randigt. Vuxna kan gråta hela tiden. Barnen kan plötsligt undra när vi ska fika, säger Ann Ljunggren.  
  Vid första träffen i stödgruppen får barnen prata om familjen, vem som har dött och hur det gick till. Varje träff börjar med att de tänder ett ljus för var och en som har dött. Ljusen lyser sedan under de två timmar som träffarna pågår.  
  –Det var jag som införde det. Jag tycker det är fint med levande ljus. Och det har visat sig att barnen är väldigt noga med ljusen. Jag tror de tänker på den som är död när vi tänder dem. Om något slocknar under tiden är det noga att vi har ljus att byta med.  
  De kommande två timmarna går åt till att rita familjen. Hur barnen väljer att rita är olika. Vissa ritar hur familjen ser ut nu, andra hur den var.  
  –De närmar sig sorgen och får berätta om teckningen. Genom att sätta ord på vad de känner kan man komma vidare. Men det är också viktigt med gruppkänslan och att känna gemenskap i att det finns andra barn som råkat ut för samma sak.  
  När träffen är slut blåser Ann ut ljusen och barnen får berätta om något roligt de ska göra i veckan som kommer. Inledning och avslutning är samma varje gång, som en ram för samvaron.  
  –Det är viktigt att barnen vet vad som händer. Det skapar trygghet. 

Med barn som har sorg i förskoleåldern finns dock en extra svårighet. De är för unga för att förstå att mamma inte kommer tillbaka.  
  – Ett år efter mamman dött kan små barn vara aggressiva, få ont i magen. Vi vuxna tycker att det är konstigt: ”Det har gått ett helt år”. Men barnen har inte förstått dödsbegreppet än. Det gör de inte förrän i nioårsåldern, säger Ann Ljunggren.  
  Handledarna för stödgruppen jobbar alltid i lag. Med en grupp på sex barn arbetar tre ledare. Förutom Ann Ljunggren med sitt förskollärarperspektiv, också diakoner, skolsköterska, specialpedagoger och diakonassistent.  
  Att vara flera ledare i en barngrupp är viktigt. Det skapar möjlighet att gå ifrån och prata med något av barnen enskilt om det skulle krävas.  
  – Ibland är det svåra händelser som barnen har varit med om. Någon kan ha sett en olycka där föräldern dött, eller varit den som har hittat mamma som tagit livet av sig. När de vill prata om det kan det vara bättre att gå undan, säger Ann Ljunggren.  
  Barnen måste hanteras olika och allas sorg är individuell. Det är också skillnad beroende på vem i barnets närhet som har dött: mamma eller pappa kanske stod för all trygghet, en storasyster kanske var förebild. Eller det kanske var en lillebror som barnet tyckte illa om.  
  Därför är det inte lätt att sätta samman grupper.  
  –Vi hade en grupp där alla varit med om en olycka. Det var lättare för det var något gemensamt. 

Den andra träffen har rubriken ”Vad händer i min sorg, vad är annorlunda?”. Då ska barnen ha med sig en minnessak som de förknippar med den som har dött. Det kan vara ett kort eller något annat.  
  – Vi säger alltid ”död”, inte att ”mamma har gått bort”. För då börjar fantasierna och grubblerierna om att hon kan komma tillbaka, säger Ann Ljunggren.  
  Barnen visar upp vad de har med sig, berättar om vad saken betyder och om personen. Sedan får de rita cirklar. Den första cirkeln representerar tankar och känslor, den andra är familjen. En tredje cirkel är kroppen, den sista representerar skola och kamrater.  
  – Vi pratar om vad förlust är. De får berätta om vad som blivit annorlunda i familjen, med kamraterna. De saknar sin mamma. Familjen har blivit annorlunda och pappa gråter mycket. Kamraterna kanske har blivit mycket snällare. 

I sorgen händer mycketmed barnen. Aggressivitet, ilska, gråt, tystnad, smärta. Det bearbetar barnen under det tredje tillfället.  
  – Vi förklarar vad känslor är. Och att ibland är man utåt på ett sätt och inåt på ett annat, säger Ann Ljunggren.  
  Även här finns det kreativa med, skapande som hjälper barnen att sätta ord och ha något att prata utifrån. Känslorna får olika färger och med grönt, gult, rött, blått och paljetter får barnen skapa känslomasker.  
  – Sedan får barnen tipsa varandra om vad de gör när de exempelvis blir jättearga. Någon kanske brukar springa iväg och sparka på en sten, en annan gör något annat.  
  Fjärde gången brukar barnen ha lärt känna varandra och vara trygga i gruppen. Nu har de också kommit så långt att de börjar prata om hur de hittar tröst, vad som lindrar och vad som hjälper.  
  – En del går till graven, andra gör helt andra saker som att gömma sig i en garderob, säger Ann Ljunggren.  
  Vid det femte tillfället gör barnen ett collage. För en del blir det den första bilden av den de sörjer.  
  –Om mamman dog när barnet var två år och barnet nu är sex kanske det inte kommer ihåg. Barnet kanske aldrig tidigare har sagt: ”Min mamma är död”.  
  Utifrån collaget pratar de om olika slags minnen: bra, dåliga, pinsamma.  
  Sjätte gången förbereds barnen på att nästa gång är sista. Det är en viktig förberedelse. De pratar om var de kan få stöd: föräldrar, lärare och andra vuxna i närheten. Sjunde gången är det fest med tårta.  
  – Och så får de skriva ett meddelande till den som har dött. Sedan släpper de iväg lapparna med heliumfyllda ballonger. Det är en jättemäktig syn.  
  Just nu planerar Ann och hennes kollegor för en ny gruppomgång som ska starta i vår.  
  – Men vi helar ju inte på sju gånger. Du har med dig din ryggsäck hela livet. Det här är bara en del i sorgearbetet. 

Fredrik Beckman