Sök
Publishing-priset logga

Häglund: Allt handlar om att se barnen

Illustration: Arad Golan Coll

SVT-serien ”Våra barns hemliga liv” skildrade ingen förskole­verksam­het ­– men den synliggjorde och utmanade ­förskollärares kompetens.

LÄSTIPS: Utvecklingsledaren sågar SVT-serien

Låt mig direkt plocka upp temat från min ledartext igen: engagemanget jag upplever från er läsare blåser mig mer eller mindre av stolen varje dag! Och ur soffan om kvällarna, när jag svarar på mejl och sms eller hamnar i krutröken i förskollärargrupperna på Facebook.

Som när SVT-serien ”Våra barns hemliga liv” hade premiär i slutet av oktober, debattvågorna svallade höga i forumen och jag drogs in i de passionerade meningsskiljaktigheterna.

Förskollärarna fick kritik för att vara för avvaktande, men deras förhållningssätt var att finna balans mellan tillit till barnens förmåga och att inte ställa överkrav.

Jag hade blivit uppmärksammad på själva serien av en förskollärare som tyckte att ”det här behöver alla titta på, både föräldrar och förskolepersonal”. Dittills hade jag bara sett ett par arga åsiktstexter i Expressen och Dagens Samhälle, som tyckte att programmet kränkte gråtande barn, samt en negativ debattartikel i Dagens Nyheter från tolv forskare inom kulturorienterad barn- och ungdomsvetenskap som definierade programmet som ett ”medielaboratorium” som ignorerade barns rätt till personlig integritet.

En polarisering i tittarreaktionerna som förvånade mig, eftersom jag såg den brittiska förlagan till programmet för fem år sedan och bara kan erinra mig ett utmärkt exempel på tv-mässig populärvetenskap. På ett insiktsfullt, pedagogiskt och empatiskt sätt förklarade Channel 4-serien ”The Secrect Life of Four, Five and Six Year Olds” hur det rent konkret går till när barn i förskoleåldern odlar och förfinar sina alltmer komplexa sociala färdigheter.

När jag nu började följa den nya, svenska versionen kände jag också igen en annan känsla – att den på något sätt handlade om mig själv. Den fick mig att se barnet i mig, både det barn jag var och det barn som lever kvar. Och den fick mig att tänka att vad förskollärare främst jobbar med inte är små barn utan stora livsfrågor.

Foto: SVT

Det inspirerade mig till en egen kulturdebattartikel, i Aftonbladet, och en ledartext på samma tema i den här tidningen. Min känsla var att jag slog ett slag för barn och förskollärare, mot en mer ouppmärksam vuxenvärld av mobilskrollande föräldrar och populistiska åsiktsmaskiner. Jag liknade de kritiska kulturskribenternas beteende vid ett för barnpsykologer känt fenomen: hur barn ibland hellre berättar om negativa saker än positiva för att det är lättare att få uppmärksamhet då. Jag konstaterade att det är mycket lättare att göra sig hörd i mediebruset om man skäller ut en tv-producent för att kränka barn än om man fördjupar sig i en tv-series ­utvecklingspsykologiska tema.

LÄSTIPS: Barnpsykologerna i tv-serien: Inget är viktigare än utmaningarna

De flesta vuxna exploaterar barn konstant och utan eftertanke. I jakt på självbekräftelse och förströelse delas bilder och filmer föreställande egna och andras barn, viraler rullar runt jorden med dråpliga, gråtande, gränslösa ungar. Och det mest typiska är att vuxenvärlden gör detta om och om igen utan att lära sig något, vilket ironiskt nog är motsatsen till varför barnen är så där dråpliga i våra videosnuttar – för att de prövar sig fram i tillvaron i syfte att förstå omgivningen och bli bättre på att fungera i den.

Illustration: Arad Golan Coll

Därför tittar så många av oss färdigvuxna människor mer på andras barn i våra telefoner än på våra egna barn i lekparken. Och därför kände jag att det inte var så värst överraskande, egentligen, att när SVT gör en populärvetenskaplig serie som uppmanar oss att lägga bort våra mobiltelefoner och ta barnens perspektiv på vuxet allvar så kan vi ändå inte släppa förströelsen och självbekräftelsen. Detta var, som jag såg det, bakgrunden till kulturkrönikörernas sågningar. De fokuserade på några få men normala negativa känslor barn upplevt i serien – att lära sig hantera besvikelse är en av sexåringens största utmaningar – men ingenting på samma barns glädjefyllda sociala kompetens, inget på de komplexa psykologiska insikter barnen och experterna i serien ger oss, inget på seriens brandfacklor i förskoledebatten, som borde skära mer i oss vuxna än barn som gråter en skvätt.

Så långt, efter att ha sett två avsnitt och skrivit debattartikeln i Aftonbladet, hade jag ännu inte blivit varse kritiken från förskollärare. Men efter min artikel blev jag inpingad i Facebookdebatten och upptäckte att de mest högröstade var de negativt inställda – som dels hade fångat upp kulturkrönikörernas definition av tv-serien som en ”dokusåpa”, dels var bestörta över att serien över huvud taget hade med namngivna barn.

De växer med varandra, och vi växer när vi får betrakta dem inte som fiskar i ett akvarium utan dubbel­exponerade som både arketyper och personligheter.

Jag undrade lite hur det var möjligt att förskollärare tyckte att GDPR var viktigare än att för omvärlden visa på förskollärares höga akademiska kompetens om barns utveckling. Naturligtvis finns det en problematik i konceptet att sammanföra barn i en tillfällig, tv-filmad, expertanalyserad förskolemiljö och trigga dem att reagera känslomässigt framför kameror. Men hur stor är risken att något av de här barnen om fem, tio år kommer att plågas av något klipp från denna i grunden genomempatiska och uppbyggliga serie? Rimligtvis minimal. Risken är större att majoriteten av föräldrar och andra vuxenomgivningar aldrig kommer att tillgodogöra sig någon professionellt fördjupad förståelse för hur bristfälligt vuxenbeteende påverkar barns utveckling – något en serie som ”Våra barns hemliga liv” kan bidra till att dämpa. Den förmedlade kunskap och ­insikter om barns utveckling som jag aldrig tidigare sett i ett sådant lättillgängligt koncentrat.

Det finns tveksamma detaljer i serien som jag själv reagerar på i de riggade situationerna – inte övningarna i att hantera tävlingssituationer i sig, men varför låta blänkande medaljer sticka i icke-vinnarnas ögon? Det är också här jag i efterhand fått en bättre förståelse för några av kritikernas resonemang, kanske framför allt från en förskollärare och utvecklingsledare i Västerviks ­kommun, Eva Andersson, vars brev vi publicerar här. Jag gillar hennes resonemang kring hur vi vuxna hanterar barnens ”bästa” och ­”sämsta” jag.

Foto: SVT

Samtidigt säger hennes brev något om missförståndet för hela den här för-och-emot-debatten. ”Jag undrar vilken förskola detta program visar och vilket som är dess syfte?” frågar hon, och här är svaret faktiskt väldigt enkelt.

”Våra barns hemliga liv” visar ju ingen förskoleverksamhet alls. Serien använder rent fysiskt en förskola med två förskollärare för att barnen ska känna sig trygga i miljön – inklusive introduktionen i form av en ”samling” – men den är också tydlig med att förutsättningarna med de riggade situationerna och de två barnpsykologerna ”i kulisserna” är radikalt annorlunda än i förskolan. Direkt i inledningen av första avsnittet slår serien bokstavligen fast att ”här kommer barn som aldrig tidigare mötts att lära känna varandra och sig själva genom en rad situationer som de inte stöter på i förskolan”.

En annan missriktad kritik är den mot SVT. Efter att forskarna i DN-debattartikeln kallade serien ”ett ’Expedition Robinson’ för förskolebarn” har definitionen ”dokusåpa” blivit ett tema hos kritiker. Detta är ett rent fördummande inslag i debatten. ”Våra barns hemliga liv” är klockren public service, med ett populärvetenskapligt upplägg som faller tydligt under SVT:s folkbildningsuppdrag.

Det är ur det perspektivet upplägget att utmana de medverkande barnens sociala förmågor ska ses. Experterna, producenterna och de omsorgsfullt utvalda familjerna har fullgod koll på syften och risker utifrån att de gör och medverkar i en folkbildningssyftande produktion, inte någon ”dokusåpa”.

Tidig kritik

Efter bara ett avsnitt gick flera kulturskribenter och kultur­forskare ut med skarp kritik mot ”Våra barns ­hemliga liv”, vilket satte tonen för en onödigt polariserad debatt. Ämnet förtjänar en mer lyssnande diskussion.

Särskilt uppskattar jag hur de negativa känslorna kontextualiseras. Som när barnpsykologen Malin Bergström lyfter fram blyghetens
positiva betydelser, eller när hennes kollega Lars ­Klintwall Högberg bryter ner gråten i utvecklingspsykologiska byggstenar.

Killen som gråter efter att ha förlorat en tävling ges här chansen att vinna en mycket större seger – tack vare sin och de nya kompisarnas sociala kompetens, utan vuxenintervention. Och alla medverkande barn kammar hem sådana segrar, i varje avsnitt, och är medvetna om det. Sex­åringarna har en fascinerande förmåga att kliva in i och ut ur det riggade. De busar med tv-teamet, skrattar med varandra när de skymmer kameran och skriker i mikrofonen. De blir medskapande i situationerna och kan kliva ur dem starkare än de var när de klev in. De växer med varandra, och vi växer när vi får betrakta dem inte som fiskar i ett akvarium utan dubbelexponerade som både arketyper och personligheter.

Inte minst ser vi vad som händer när de omges av en idealiskt uppmärksam vuxenvärld där ingen stirrar i mobilen.

Det vi ser i ”Våra barns hemliga liv” är ingen förskola. Men däremot kan vi få syn på underverken en förskola faktiskt kan göra, och problemen som finns i förskolan i dag. Vi ser i serien hur snabbt barn kan bli trygga i en liten grupp – men funderar samtidigt över hur det hade blivit om de kommit in i ett rum med 22 barn i stället för programmets åtta?

”Våra barns hemliga liv” demonstrerar förskolans höga akademiska nivå och hur sömlöst den kan omsättas i praktik. I centrum står pedagogens uppdrag att via miljö och stimulans utmana alla barn att överträffa sig själva – att skapa den proximala utvecklingszonen för varje individ, för att tala med Vygotskij.

Förskollärarna i tv-serien har kritiserats för att vara för avvaktande, men deras förhållningssätt är att finna balans mellan tillit till barnens förmåga och att inte ställa överkrav. De visar hur förskollärare genom att undvika fokus på fel saker, som att ägna sig för mycket åt att hjälpa barnen, får tid att fullända sitt uppdrag som medforskande verksamhetsutvecklare. Inte minst får vi se hur förskollärarna ger barnen förutsättningar för att bli trygga med de andra barnen, inte med de vuxna.

”Våra barns hemliga liv” respekterar och intresserar sig för barn på en nivå vi sällan ser på tv. Den visar inte förskoleverksamhet – men väl konkreta exempel på vilken typ av kunskap utbildade förskollärare besitter.

MER INOM TEMAT

Utvecklingsledaren sågar SVT-serien

Barnpsykologerna om filosofin bakom serien

Förskolans Kjell Häglund hyllar ”Våra barns hemliga liv”

Orättvis kritik mot SVT:s förskolehyllning