Alexandra Pascalidou låter kvinnorna ta plats

Alexandra Pascalidou har varit en offentlig person sedan hon var 25. Foto: Thron Ullberg

Välkommen in i författaren och journalisten Alexandra Pascalidous värld. Det är en värld där det går undan, där hon är mån om att berätta de historier som annars inte berättas, där arbetarklassens kvinnor också får höras.

Att träffa Alexandra Pascalidou är lite som att bli indragen i en torktumlare för en stund. Hon är så intensiv och snabb att det liksom sprakar kring henne. När vi ses har hon precis varit så sjuk, så deppig, så uttråkad, i flera veckor, det har om inte annat höjt den även annars höga rastlöshetsnivån till en elva på en tiogradig skala. Hon suckar över att det aldrig tar slut, nu när hon börjar friskna till, ja då kommer pollenallergin. 

Inne på lunchrestaurangen pratar hon med personalen som hon känner väl, hon frågar mig om allt möjligt och ja, hon är som en kalv på grönbete, ivrig att få vara en del av världen och på att få veta mer om världen. 

25 år gammal, i augusti 1995, fick Alexandra Pascalidou sitt första programledarjobb. Det var på SVT:s mångkulturella magasin ”Mosaik” och genombrottet var av det mer monumentala slaget. Hon blev Rinkebys röst, eller förresten, hon blev hela förortens röst, hon och The Latin Kings som slog igenom ungefär samtidigt men med helt olika fora.

Gjort en klassresa

Sedan dess har hon varit både en förortens representant och en förortens skildrare. Eller som hon mycket hellre säger det, hon berättar om dagens svenska arbetarklass. Sedan ”Mosaik” har Alexandra Pascalidou också varit både hotad och hatad, av nazister och rasister. Samtidigt har hon gjort en klassresa, ekonomiskt och kulturellt. Hon putsar inte fönster som sin far, hon jobbar inte på förskola eller städar som sin mor. Alexandra Pascalidou bor på Södermalm, hon har, även om hon inte haft fast jobb sedan slutet av 1990-talet, möjligheten att göra sin röst hörd på olika plattformar. Hon har också öppnat dörrar för andra, som mentor och genom sitt sätt att vara, men också genom att visa att det går att växa upp i Rinkeby för att sedan leva på att jobba som journalist och författare. 

”Det finns ingenting godare än svartris!” Hon har precis beställt in en bowl och så går hon upp och ber personalen att stänga av musiken, eller i alla fall sänka basen. Lite tystare blir det.

Vad skulle den femtonåriga Alexandra säga om den hon blev, om den hon är i dag?
– Femtonåringen bor i Rinkeby, sminkar sig i smyg när hon kommer till skolan. Hon kan inte tro att det är sant att jag sitter här på Söder och käkar min favoritlunch. Hon kan inte heller tro att jag får berätta de historier jag vill. Hon är mycket stolt över att jag fortfarande aldrig glömmer var jag kommer ifrån, arbetarklassen och Rinkeby.

Alexandra Pascalidou fortsätter med att poängtera att hon aldrig har fjärmat sig från Rinkeby, hon har aldrig svikit Rinkeby. ”Bra där, warrior”, skulle den femtonåriga Alexandra säga. Men hon lägger till att det är overkligt att hon i dag gör det hon gör.
– Om man talar om klass så är det svårt att som utomstående förstå att till och med drömmarna har klassmarkörer. Jag visste inte vad en kakelugn var för något, jag visste inte att man kunde bo fint i innerstan. Jag visste inte ens riktigt vad jag skulle drömma om. Jag drömde om ett lättare liv och om att få resa runt i världen.

Mångsidig författare

Hon, som av den vuxna versionen beskrivs som verbal och poetisk, drömde också om böcker. För henne är böcker en statusmarkör. Och nu har hon själv skrivit ett antal böcker. Om taxichaufförer, om krisen i Grekland, en textsamling, om sitt eget liv och antologier om förorten och "#MeToo". Inte minst har hon skrivit om mammorna som förlorade sina barn på grund av det meningslösa våldet.

Boken har blivit både teater och tv. Nu skriver Alexandra Pascalidou boken om de frånvarande papporna och just här och nu säger hon att hon ångrar det varje dag. Hon försöker hålla sig så neutral, nyfiken och lyhörd till männen som det bara går. Hon beskriver dem som retoriska kul­sprutor med intressanta förklaringar till allting.
– Saker är inte heller så lätta som man tror. Det är inte så att alla män är onda och alla kvinnor är goda och hjälper och finns där i alla lägen. 

Kom tidigt i kontakt med media

Hennes kamp mot rasism och segregation har aldrig gått att separera från journalistiken. Kanske är hon så less på frågan om det går att vara både aktivist och journalist för att hon själv blev intervjuad tidigt. Första gången var i Expressen 1976. Då skulle familjen utvisas från Sverige. När sedan journalister kom till Rinkeby fick hon känslan av att hon och hennes kompisar sågs som djur på zoo, något exotiskt och underligt. Frågorna de fick handlade om hur rädda de var för att bo i Rinkeby och hur läskigt det egentligen var där. Hon skämdes, för att hon bodde där, för att hon var blatte, som hon säger det. 

– Det var smärtsamt och journalister var verkligen inte ett respektingivande släkte eller skrå där jag växte upp. Jag tror att jag blev journalist på rent djävulskap. För att hämnas eller för att korrigera allt som blivit fel. Jag läste på en vägg en gång: ”Don’t hate media, become media.” Hata inte media, bli media. Jag håller fortfarande på med samma projekt i dag. 

Irriterat konstaterar hon att hon, som inte haft en fast anställning sedan 1998, aldrig har kallats för arbetarförfattare, att hon får dras med epitet som invandrarförfattare. Hon suckar över att det tog fem år för henne att få SVT att vilja ha ”Mammorna” trots ”att de säger att de vill ha mångfald, kvinnor och förort”. 

– Egentligen vill jag skrika: ”Ni fattar ju ingenting!” De har ett uppdrag från staten, de ska spegla Sverige. SVT är public service och om de misslyckas med att spegla Sverige, om de inte får med kvinnors röster, om de inte berättar om det eskalerande våldet, vem ska då göra det?

Viktigt att berätta om hela bilden

Alexandra Pascalidou gör det hon gör för att någon måste berätta om det hon kallar för en samtida svensk tragedi. Som hon ser det är det bara splatterfilmversionen av gängvåldet som återges av tidningar och tv. 

– Det är männens historia så därför måste jag berätta den andra historien, säger hon och avbryter sig själv mitt i farten för att be mig att ta bort alla svordomar ur texten: ”Nu har jag sagt fan tre gånger.” 

Egentligen skulle hon hellre göra roligare jobb, om helt andra saker men det är ju så tyst annars, om de här sakerna, om inte hon larmar. Hon poängterar också att för henne ordnar det sig, hon fixar alltid jobb även om hon, om det var pengarna som var det viktiga, skulle ha stannat i Grekland. Där jobbade hon under några år på tv. Men Alexandra Pascalidou är inte så mycket för de enkla lösningarna, hon är inte heller rädd för att trampa på ömma tår eller för att ta strider hon egentligen inte kan vinna.
– Vad som driver mig är en obeveklig lust, tro och hopp om att jag kan göra världen lite bättre. Förstår du?

Hon gör ofta så, vill vara säker på att jag som lyssnar verkligen fattar vad hon menar. Hon vill vara säker på att jag tar henne på allvar. Innan Alexandra Pascalidou öppnar luckan till torktumlaren så jag kan kliva ut, pratar vi om folkbildning och utbildning. På 1990-talet läste hon kreativt skrivande på en folkhögskola.
– Det var helt fantastiskt. När jag tittar tillbaka på de lyckligaste stunderna i mitt liv så är det perioder av lärande. Det är meningen med livet.

Alexandra Pascalidou

Född: 1970.
Uppvuxen: I Rinkeby.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Familj: Dotter.
Är: Journalist och författare. Har skrivit böcker som ”Bortom mammas gata”, ”Taxi”, ”Min stora feta grekiska kokbok”, ”Kaos – ett grekiskt krislexikon” och ”Mammorna”.
Aktuell med: Dokumentärserien ”Mammorna i våldets skugga” på SVT Play.