Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Vann Augustpriset med barnbok – nu skriver hon om illegal renjakt

Ann-Helén Laestadius var 27 år när hon flyttade till Stockholm. I bagaget hade hon bland annat en uppväxt i Kiruna och en journalistutbildning på Kalix folkhögskola. Foto Elisabeth Ohlson.

Hennes böcker där samer får ta plats som huvudpersoner är något hon själv önskat att få läsa om som ung. Hon växte upp i en stad där samer inte ansågs vara bra. Trots det har Ann-Helén Laestadius fortsatt vara sig själv och idag är den samiska kulturen hennes största inspirationskälla till hennes skrivande.

Vi träffas utomhus nära hennes hem i Solna. Innan vi slår oss ner på de metallblänkande caféstolarna lägger hon ett sittunderlag på stolssätet.

– Det blir så kallt annars.

Ann-Helén Laestadius är väl förberedd mot kylan, kanske för att hon är uppväxt i Kiruna, 130 mil norr om det Solna hon tog modet att flytta till. 

– Alla blev så förvånade när jag flyttade hit. Jag var 27 år gammal, hade precis separerat från min sambo som jag hade varit ihop med i tio år, sålde bostadsrätten och sålde bilen. Jag åkte egentligen bara ner för att studera statskunskap och kriminologi. Men när jag fick långtidsvik på Aftonbladet bestämde jag mig för att stanna kvar. 

Hon lämnade småstadslivet med fast jobb som journalist för huvudstaden. I bagaget hade hon en uppväxt i Kiruna och en journalistutbildning på Kalix folkhögskola.

När jag frågar henne om det är någon lärare som stack ut lite extra på Kalix folkhögskola hinner jag inte ens säga klart meningen innan hon svarar:

Hon är en otrolig inspirationskälla, jätteentusiastisk, tuff, rättvis...

– Absolut! Eivor Bryngelsson. Vi har fortfarande kontakt på Facebook och hon har kommit och lyssnat på mig på bokmässan när jag pratat om mina böcker. Hon är så rolig när hon skriver på Facebook till mig, för då skriver hon alltid att det är fröken som hör av sig. Hon är en otrolig inspirationskälla, jätteentusiastisk, tuff, rättvis, och en av de som förberedde oss för vad vi kunde vänta oss på arbetsmarknaden. 

Journalistutbildningen varade i ett år och första gången hon sökte in som 19-åring kom hon inte in, för skolan ville att man skulle ha lite arbetslivserfarenhet. Men två år senare kom hon in efter att ha jobbat en del som journalist, delvis på NSD i Kiruna, men också på Fagersta-Posten i Skinnskatteberg i Västmanland.

– Det var roligt när vi fick göra en egen tidning på riktigt på folkhögskolan. Då var jag nattchef. Jag hade ju redan jobbat som journalist men det var första gången jag gjorde något chefsaktigt.

Augustpriset för ”Tio över ett”

Redan sedan hon var barn hade hon tydliga mål för vad hon ville bli. Hon gick samhällslinjen på gymnasiet och hade hela tiden siktet inställt på att bli journalist. Och skrivandet skulle visa sig ge tillbaka, för 2016 tog hon emot Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok för boken ”Tio över ett”. 

– Jag blev jätteglad och det var där hela mitt författarskap vände. Efter Augustpriset var jag i princip tvungen att sluta som frilansjournalist för att det blev så många inbokade föreläsningar. 

Hon fick andra uppdrag, som att sommarprata i P1 och skriva en radioföljetong. Hon sålde fler böcker och när hon började skriva på sin första bok för vuxna var intresset stort.

Vuxenboken, som också är hennes senaste boksläpp, är ”Stöld” (2021). Boken handlar om renägare som är med om att deras renar blir dödade och plågade på olika sätt, och om vardagsrasism mot samer.

De som dödar renarna kommer ofta undan eftersom rubriceringen blir stöld eller skadegörelse.

– Det har tagit lång tid att skriva den här boken för att det varit ett så känsligt ämne. Jag har lagt ner mycket tid på att göra en ordentlig research. De som dödar renarna kommer ofta undan eftersom rubriceringen blir stöld eller skadegörelse och därför prioriteras inte brotten av polisen.  

I boken vänder sig huvudpersonen Elsa till journalister när hon märker att polisen inte bryr sig. Ann-Helén Laestadius tycker att det är intressant att spegla den makt som media har när det kommer till att belysa frågor – eller inte. 

Dessutom är boken skriven för att skapa en igenkänning bland samer. När hon själv var yngre fanns det inga böcker om samer, och inget hon kunde identifiera sig med. Att skriva ungdomsböcker om samer är därför viktigt eftersom hon vill att unga samer ska kunna känna igen sig i karaktärerna, livet och vardagen.

Vardagsrasism mot samer

När hon var liten pratade hennes mamma samiska, hennes morbröder hade renar och hon hade morföräldrar som slöjdade. Det samiska var hennes liv. Men när hon började skolan var det tydligt att det inte var något bra.

– Många samiska barn blev retade och kallade lappjävlar. När jag märkte det ville jag inte säga att jag var same. 

Hon gick mellan att vara same hemma, till svensk i skolan och hon minns mellan- och högstadiet som jobbigast.

Vissa skämtade, ja de kallade det ”skämt”, fult om samer, även lärare, och det var faktiskt jättejobbigt.

– När de satte upp samiska vägskyltar i Kiruna var det alltid någon som slog sönder skyltarna eller målade över dem. Sådana här saker konfronterades man med hela tiden. Hatet fanns där. Vissa skämtade, ja de kallade det ”skämt”, fult om samer, även lärare, och det var faktiskt jättejobbigt. 

Men i gymnasiet vände det. Hon började så småningom läsa samiska på kvällskurser och när hon fick jobb som journalist gjorde hon det till sin uppgift, att skriva om samiska frågor.

100 nedlagda anmälningar

”Stöld” skapade hon genom att följa renskötare på olika sociala medier, samla kommentarer fyllda av samehat och intervjua renskötare. Dessutom fick hon tag på 100 polisanmälningar som en sameby hade gjort, där inte en enda polisanmälan hade gått vidare till åtal, alla hade lagts ner.

– Då blev det tydligt att det här är ett problem, att det inte går att styrka de här brotten om man inte tar dem på bar gärning, vilket i princip är omöjligt.

Det har tagit lång tid att skriva boken Stöld för att det är ett så känsligt ämne, berättar Ann-Helén Laestadius.

När Ann-Helén Laestadius skriver en bok är miljön runt omkring henne bidragande till hennes inspiration. Hon brukar befinna sig uppe i Soppero och Silkimuotka där hon spenderat mycket tid med sin familj. Då kan hon fiska lax, åka snöskoter och vara i byarna för att höra människor prata samiska och meänkieli för att få in den rätta känslan till skrivandet. 

Just språket är en fråga som ligger henne varmt om hjärtat. Hon vill att vuxna som förlorat samiskan, för att de inte fått lära sig det av sina föräldrar, ska få möjligheten att ta tillbaka det språket. Språkförlusten beror bland annat på nomadskolan. Renskötarbarnen tvingades gå på internatskola, utsattes för psykisk och fysisk misshandel och förbjöds prata samiska. När de själva blev vuxna valde många att inte föra vidare språket till sina barn. Det fanns också en föreställning på sextio- och sjutiotalet om att det var dumt att lära barn två språk samtidigt och därför valde många bort samiskan till förmån för svenskan.

Svårt att hålla samiskan vid liv

Även Kulturfrågan är viktig för henne och att se till att bokutgivning på samiska och av samiska författare ökar. 

– Det borde vara fler böcker som översätts till samiska. Det är för få förlag som vill ta på sig det, för att det inte finns ekonomi till det. Men det är så viktigt för språkets överlevnad, att man ska kunna läsa skönlitteratur på sitt eget språk.

Nu håller hon på att skriva ännu en vuxenroman, men vad den handlar om får framtiden utvisa.

– Jag kan säga att det är en vuxenbok, men egentligen vill jag inte prata så mycket om det, för det är så lätt att man pratar sönder en bok innan man har börjat skriva. Det blir så stora förväntningar. Jag har gjort det misstaget förut. 

Men det lilla hon kan avslöja är att den kommande boken även den kommer att ha ett känsligt tema.

Innan vi lämnar våra nu varma stolar frågar jag henne vad som känns mest som hemma av alla de platser hon nämnt.

– När jag är där uppe säger jag ju att jag ska hem när jag ska till Solna, för här är ju min sons hem. Men hjärtats hem är i Soppero, där vi hade stuga och Silkimuotka, byn som mina föräldrar bor i. Jag saknar släkten, språket och mina platser hela tiden.