Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Då släppte jag kontrollen som lärare

Den här artikeln publicerades ursprungligen på tidningenfolkhogskolan.se

När jag frågade alla jag mötte om deras erfarenhet av folkhögskola förvandlades de till tinderögda väckelsepredikanter.

Lisa Boda är frilansjournalist och lärare på Jakobsbergs folkhögskola journalistlinje.

Du måste gå på universitetet! För det du har i huvudet – det är det enda som ingen kan ta ifrån dig. ” Jag vet inte hur många gånger under uppväxten jag hört pappa, som kom till Sverige i efterdyningarna av Ungernrevolten 1956, säga de orden.

Folkhögskolan som utbildningsform hade jag dock knappt hört talas om förrän jag sensommaren 2015 klev in på Jakobsbergs folkhögskola – som lärare.

Erfarenhet av att undervisa? Noll. Jag har en naturligt pedagogisk läggning, drog jag till med i ansökan. Och tjänsten som utannonserats gick dessutom ut på att rusta blivande journalister för en framtid i en otrygg bransch, en som jag verkat i länge.

Som vilken annan vettig autodidakt skulle göra pluggade jag på allt jag kom över om folkbildning inför terminsstart; frågade alla jag mötte om deras erfarenheter.

Svaren var häpnadsväckande samstämmiga. De tillfrågade förvandlades kort sagt till tinderögda väckelsepredikanter; lenröstade, och liksom upplysta inifrån, berättade de om att ”bli sedd för första gången”, om ”läraren som räddade mitt liv”, om hur de utan den eller den kursen ”aldrig någonsin vågat skriva en bok”.

Vad hade jag gett mig in på?

Den första perioden hade jag ingen aning. Det mesta försvann i ett töcken av lektionsplanerande; varenda minut, till och med eh, spontana inslag, var noga schemalagda.

Sedan hände något som fick allt att stanna upp: En treåring dog.

Den 2 september 2015 drunknade syriske Alan Kurdi och bilder av hans lilla kropp som spolats upp på en strand – i exakt samma ställning som min egen sovande treårings – öppnade, tillfälligt, Europas ögon.

Den dagen släppte jag kontrollsargen och lät klassen diskutera fotografiets genomslag och pressetik. Och när jag väl lyft blicken fick jag syn på folkhögskolans särart: såg hur deltagare ordnade insamlingar, hörde samtalen som pågick. Blev varse kraften i den mötesplats för olika bakgrunder, förutsättningar och intresseområden som är folkhögskolan, och som skiljer sig markant från de utbildningar jag gått, och de redaktioner jag sedan arbetat på.

Ni hör ju, folkhögskolestjärnorna tändes även i mina ögon.

Sedan dess har jag blivit en lärare som planerar mindre och lyssnar mer. Och döm om min förvåning när jag helt nyligen kunde lägga en okänd pusselbit till mitt personliga bildningsarv. För var tror ni min käre pappa först lärde sig svenska? På ett universitet? Näe. På en folkhögskola, så klart.

Lisa Boda