”Vi får alltid en ny chans”

"Jag formade händerna i luciahälsning och sa; 'Namaste!'", skriver Sara Silfverskiöld, lärare Bromma folkhögskola.

"Hela gruppen följer oroligt den nye killens klättrande över väskor och grejer på golvet. Nu känner jag att jag måste ingripa", skriver Sara Silfverskiöld, lärare Bromma folkhögskola.

Gruppen samlad med pennorna och datorerna i högsta hugg. Inledningen med och hur och varför avklarad. Nu! Börjar deltagarna inte skriva, som jag har tänkt, utan kommer av sig när en kille med oroliga ögon i rörelse stormar in genom dörren. Alla stolar är upptagna. Han ropar högt för att markera sin närvaro.

– Var ska jag sitta?

Längst bort i hörnet står en stapel av oanvända stolar. Utan att vänta på svar ångar han dit. På vägen dunkar hans ryggsäck in i en deltagare som ropar aj och tar sig för huvudet. Hela gruppen följer oroligt den nye killens klättrande över väskor och grejer på golvet. Nu känner jag att jag måste ingripa.

– Hallå där! Du hör väl inte till den här gruppen?

– Va, varför inte?

– Men det är ju sista gången vi ses!

– Och?

– Du kan väl fråga om det går bra, åtminstone.

– Jag har fått tillstånd av rektorn!

Det är nu jag tappar det.

– Först är du tio minuter försenad. Sen kommer du in här och stör lektionen. Jag har inte hört ett ord från rektorn om att du ska vara med här!

– Jag snackade med henne för några minuter sen och hon lovade.

"Det är som livet förklarar killen"

Resten av lektionen flyter konstigt nog på riktigt bra. Gruppen har ju haft så roligt tillsammans i fyra fredagar. Lekt med kända ord, hittat på nya, skrivit listor och berättelser. Deltagarna har valt skrivande på sin valbara kurstid och rummet är befolkat av musiker, teaterfolk, seniorer och allmänkursare i skön förening. Den här femte och sista gången av skrivarstugan finns det gemenskap att låna ut så det räcker till nye killen. Efter en stund faller han in i skrivövningarna och vågar till och med läsa upp vad han skrivit. Dikten handlar om vågorna. De som slår mot stranden hela tiden. En vanlig dag eller en stormig, det är alltid en ny våg som rullar in.

– Det är som livet, förklarar killen för oss andra. Man får alltid en ny chans.

När jag promenerar vid havet tänker jag på den besvärlige killen. När lektionen var slut kom han fram och sa förlåt. Och jag sa att jag varit onödigt stel och bad om ursäkt för det. Sen tänkte jag, hur säger jag hej då på ett bra sätt? Sen kom jag på det. Jag formade händerna i luciahälsning och sa;

– Namaste!

Killen fann sig snabbt och svarade tillbaka;

– Namaste!

Och så bugade vi mot varandra. Så där som man gör i slutet av en yogalektion. Killen har rätt. Vågorna visar vägen. Vi får alltid en ny chans. I Ordspråksboken kan vi läsa att om vi söker visheten finner vi henne sittande vid husets port på morgonen. Numera finns ett litet tillägg, hon kan också tala genom en kille som ramlar in sent på en lektion.