I tider av polarisering och utanförskap måste politikerna värdera folkhögskolans viktiga roll högre, skriver Tomas Rosengren, ordförande i Lärarförbundet Folkhögskola.

Det är så tråkigt att prata kronor och ören. När vi befinner oss i våra verksamheter på landets folkhögskolor står undervisning med samtal och mänskliga möten som främsta verktyg i centrum, men krasst sett handlar även det om kronor och ören. Tänk om våra riksdagsledamöter och kommunpolitiker ville förstå skillnaden folkhögskolan gör i kronor och ören för skattebetalarna för varje människa som hittar en ny riktning i livet och går från ett utanförskap till ett innanförskap. 

Det är många av oss inom folkbildningen som känner en oro inför vad riksdagsvalet ska innebära. För 100 år sedan var framväxten av folkhögskolor och studiecirklar en förutsättning för att demokratiprojektet Norden skulle kunna genomföras. Skulle vi införa allmän rösträtt var det självklart att folket måste skapa sig en upp­fattning vad ett demokratiskt medborgarskap innebar i form av rättigheter och skyldigheter. Tittar vi vad demokratibarometern visar nu ser det allt annat än lovande ut. Vi har skapat ett individualiserat samhälle där medborgarskapet på många sätt nedgraderats till ett kundmedlemskap och där avståndet till dem som är folkvalda upplevs längre än vad det egentligen är. Samhället står inför många stora utmaningar där frågan om utanförskap kanske är den allra största. Ur vissa aspekter liknar den tid vi lever i nu den tid då folkhögskolan var ung, demokratin är en färskvara.

Speglar ens den politiska debatten längre samhället, eller börjar stämningen i samhället spegla den politiska debatt som just nu hämtar sin näring i en polarisering?

Undersökning efter undersökning visar att deltagare på folkhögskolan i stor utsträckning kommer ut i arbetsliv och känner sig mer engagerade i samhället efter tiden på folkhögskola. Med sådana resultat i ryggen och i denna tid med utmaningar finns det ändå politiska krafter som vill skära ner på anslagen till folkhögskolan och inte minst allmän kurs. Är det för att folkbildningen i sig saknar politisk färg, och hela tiden har inkludering som främsta syfte, oavsett vem du är eller var du kommer ifrån? Jag är rädd för det. Det är en historisk ironi att folkbildning ses som ett hot. Speglar ens den politiska debatten längre samhället, eller börjar stämningen i samhället spegla den politiska debatt som just nu hämtar sin näring i en polarisering? Det är i så fall inget som bygger, det river ner. 

Ja, Sverige har problem och behöver arbeta med inkludering och integration, då har vi inte råd att ha exkludering på agendan. Låt i stället valet i höst handla om hur vi bygger det nya Sverige, uppgraderar medborgarskapet. Vill vi på riktigt bygga, då måste vi prata om kronor och ören, för i det byggprojektet betalar sig varje i folkbildningen investerad krona tillbaka flera gånger om. Folkhögskolan har inte de enkla svaren, men gör skillnad! 

Med en önskan om ett Gott nytt folkhögskoleår!