Det är mellan­rummet i både och, som så mycket också präglar folkhögskolan. Ja, inte minst existerar vi i ett mellanrum mellan vår självständighet och vårt uppdrag från staten. Det skriver Folkhögskolans krönikör Katarina Korp.

Det var sent på höstterminen, energin tröt. Jag fick uppbåda krafter för samtalet med den sista deltagaren på den undersköterskeförberedande kursen i svenska. På andra sidan jullovet låg en corona-osäker vårtermin. Till den hörde bland mycket annat förberedelser för att fånga upp höstens val. Ett val som oroar med en allt synligare nationalism och röster om att begränsa det fria och oberoende.

Vi satt lite mitt emot varandra i samtalet, deltagaren och jag. Mina frågor handlade om vårterminen. Målen, vägen, drömmarna. Kvinnan som jag nu samtalade med prövade sig fram med orden med en svenska hon försöker tillägna sig. Plötsligt böjde hon sig fram, tog min penna och det papper som jag hade framför mig för att anteckna stödord på, men som hittills var tomt. Vi hade med få ord samtalat så koncentrerat att jag hade glömt att anteckna. Och nu övergick samtalet i att berätta i bild. Hon ritade en liten cirkel längst ner i vänstra hörnet av papperet. ”Det här är Sverige. Svenska kulturen.” Så ritade hon en cirkel till, någon centimeter till höger om den första. ”Det här är vår kultur. Ja, vi som studerar här.” Så gjorde hon en tredje cirkel, mitt emellan, som förband de båda andra cirklarna. ”Jag vill vara där”, sa hon och pekade på den tredje cirkeln. ”Jag vet inte hur, men jag vill arbeta där.” Cirkeln symboliserade alltså inte ”undersköterska på ett äldreboende”, utan ett förhållningssätt till omvärlden, en slags nödvändig position. En yrkestitel var inte det viktiga, utan att fylla ett behov som hon såg fanns och visste att hon kunde göra något meningsfullt i.

När vi använder vår frihet ritar vi nya cirklar och verkar i de här mellanrummen.

Jag är så intresserad av den där tredje cirkeln. Det krävs kreativitet och kunskap för att upptäcka den och mod för att se möjligheter i det som ännu inte finns, som inte har något namn. Den här tredje cirkeln är ett spänningsfält fyllt av frågor och motsättningar, men också ett fritt utrymme med möjlighet att förena, skapa nytt. Den är mellan­rummet i både och, som så mycket av det som också präglar folkhögskolan. Ja, inte minst existerar vi i ett mellanrum mellan vår självständighet och vårt uppdrag från staten. Och när vi använder vår frihet ritar vi nya cirklar och verkar i de här mellanrummen. Jag föreställer mig att det är i mellanrummen folkhögskolan har mejslat fram så mycket av det som inte funnits tidigare. Som nya yrkeskategorier, samarbeten med olika aktörer i lokalsamhället, plattformar för människor som ramlat mellan en massa stolar.

Mellanrumspositionen är också ständigt ifrågasatt, eftersom den inte är det ena eller det andra. Det kan verka hotfullt. Särskilt hotfullt är det för krafter som utgår från att det som inte är det ena, absolut måste vara det andra. Som vill eliminera alla svårdefinierade och svårkontrollerade mellanrum. Jag finner något slags hopp i tre cirklar på ett papper.

Just nu

+
Biografen i min hemkommun visar informationsfilm om insatser för fiskbeståndet i stället för reklam.

-
Insatsen är, bokstavligen, en piss i Nilen om man ser till den globala utfiskningen.