Berättelsen om Odysseus äventyr är grundläggande för historier om hur människan ständigt rör sig mellan det egna, kända, och det främmande, obekanta. Det skriver Folkhögskolan krönikör Bernt Gustavsson.

Homeros räknas som den förste författaren i västerländsk litteratur. Vi vet inte riktigt vem han var, men som någon sagt – ja, ”är det inte Homeros så är det väl någon annan med samma namn”. ”Iliaden” skildrar ett krig som varar i tio år. ”Odysséen” berättar om en hemresa och hemkomst. Det skulle behövas hyllmetrar för att berätta om all den litteratur som anspelar på eller berättar om Odysseus resa. Jag började intressera mig för ”Odysséen” efter att ha deltagit i forskning om havet och en tolkning av Odysseus besök i dödsriket. Bardens, poetens berättelse om Odysseus liv på faiakernas ö har beskrivits som den poetiska historieskrivningens uppkomst. Han lyssnar till sin egen livsberättelse, berättad av en utomstående. 

  • Theodor Kallifatides har 2018 i ”Slaget om Troja” återberättat ”Iliaden”, som givit kriget dess sanna ansikte. Han beskriver hur han i sin barndoms skola får kriget skildrat under det att bomberna faller över hans hemby i Grekland.
  • Eyvind Jonsson gav 1946 ut ”Strändernas svall”, också det en återberättelse av Odysseus resa.
  • 1922 kom James Joyces ”Ulysses”, i vilken varje händelse har sin motsvarighet hos Homeros. Skillnaden är att Joyces antihjälte Bloom gör sin resa runt i Dublin under ett dygn.                                                                                            

I den grekiska traditionen är Odysseus den förslagne, den kunnige och kloke. Den romerska ställer sig mer på Trojas sida som genom trähästen blir lurade och förlorar kriget.

Varje händelse har givit upphov till nya skildringar.

Vem är då Odysseus? Det är alla och envar. Mitt namn är ”Ingen”, skriker han ut mot jätten Polyfemos, som slagit hans mannar i backen så hjärnorna rinner ut. Varje händelse har givit upphov till nya skildringar, inte sällan i ett helt
annat perspektiv. Hustrun, Penelopes liv skildras av Margret Atwood, liksom vad som sker vid makens hemkomst. Friarna dödas och pigor som legat med friarna hängs i fötterna med huvudet ner.Willy Kyrklund berättar roddaren Elpenors öde, som när han drucken går upp på ett tak för att sova och glömmer var han är när han vaknar. Han faller och bryter nacken och ligger obegravd ända tills Odysseus möter honom i dödsriket. En av de mest hyllade är Madelene Millers ”Kirke”, häxan som förförde Odysseus och förvandlade hans manskap till svin. 

Än mer fascinerande är det att följa de av­tryck berättelsen sätter på vår tids mest brännande skeenden. Shoshana Zuboff levererar bitande kritik mot techföretag som Googles och Facebooks beslagtagande av människors integritet och identitet i ”Övervakningskapitalismen”.

Berättelsen är så rik på uttolkningar att dess flöden kan bli till nya berättelser.

Odysseus resa är urberättelsen för hur människan ständigt rör sig mellan det egna, kända, och det främmande, obekanta. Berättelsen är så rik på uttolkningar att dess flöden kan bli till nya berättelser, så att vi kan skapa våra egna berättelser på vår egen resa. Att resa, både i bokstavlig och metaforisk mening, är att i utfärden öppna sig för nya erfarenheter och med dem komma tillbaka till det hem vi då ser med nya ögon. I återkomsten gör vi det främmande till vårt eget, vilket utgör kärnan i det vi kallar bildning.