Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

"Twitter kan egentligen dra åt helvete"

Den här artikeln publicerades ursprungligen på tidningenfolkhogskolan.se

Hon är doktor i epidemiologi men det är som vetenskapskommunikatör hon har gjort sig känd. Emma Frans vill göra vetenskapen både intressant och lättillgänglig. Hennes roll under pandemin har blivit att inte bara förklara termer utan också att slåss mot den infodemi som sprider sig över världen.

Två gånger om har Emma Frans blivit utsedd till Årets folkbildare av Föreningen Vetenskap och folkbildning och hon är en av tre demokratiambassadörer i regeringens kommitté Demokrati 100 år.

Det är fredag eftermiddag på Södermalm i Stockholm och monsunliknande skurar varvas med solsken. Emma Frans, liksom jag, är lite trött och helgmosig. Hon som nyss har spelat in ett podd-avsnitt i närheten har glömt sin plånbok hemma i Uppsala.

Precis som hon gör i sin bok Alla tvättar händerna – Min berättelse från året då alla skyllde på varandra, en dagbok om pandemiåret 2020, funderar hon över hur folk beter sig och i dag konstaterar hon att det känns som om det är fler och fler människor i rörelse på stan.

– Då kommer jag på att ja, men jag är också ute och rör på mig mer än jag var tidigare. Så man får vara lite ödmjuk inför att man är en del av problemet.

Emma Frans berättar, drickandes bubbelvatten med citronsmak, att hon pendlar mellan att känna sig utbränd och att känna sig uttråkad, att hon har svårt att hitta det hon kallar för en optimal balansgång.

 

Hon har utsetts till Årets folkbildare två gånger och har fått Stora journalistpriset i kategorin Årets röst. Den här forskaren ser det som sin roll att sprida kunskap, att göra vetenskapen lättillgänglig och hon har velat kommunicera med humorn som vapen, inte minst på Twitter. Redan före pandemin var hon ofta med i tidningar och tv och under 2020 kom hon att bli en av de mest synliga corona-experterna.

– Rollen som vetenskapskommunikatör var för mig väldigt oproblematisk innan pandemiåret. Nu har allting har liksom dragits till sin spets. Att göra folk intresserade av vetenskap var något som i sig kändes viktigt och nyttigt. Nu har de frågorna som jag har varit intresserad av blivit så laddade och även väldigt politiserade och polariserade.

Ofta har Emma Frans fått sitta och svara på tittarfrågor om det hon ser som policyfrågor. Hon pratar gärna om vad forskningen har visat när det kommer till exempel munskydd men om det ska ställas krav på det i kollektivtrafiken, det menar hon är utanför hennes område. Hon har varit mån om att inte ta ställning, att inte bestämma sig för Team Anders Tegnell eller Team Björn Olsen, inte minst för att inte underminera Folkhälsomyndighetens trovärdighet när vi alla är mitt uppe i en kris.

Tonläget har varit högt och även Emma Frans har blivit påhoppad. Hon känner nu att hon borde ha varit mer selektiv och hon försöker lära sig att säga nej oftare och på Twitter har hon blivit mer återhållsam.

– Vissa tweets kan jag ångra för att jag var lite för oförsiktig och nu kan jag ångra att jag snarare är för försiktig. För man vill heller inte känna att man blir tystad eller att man måste anpassa sig. Man måste ändå ha kvar sin egen röst.

Samtidigt känner hon att om hon, när det mesta tyder på att vi är i slutet av pandemin, behöver ligga lågt på Twitter ett tag, så är det okej. Men på ett större plan är hon orolig över klimatet där och på andra sociala medier. När vi ses har ärkebiskop Antje Jackelén precis lämnat Twitter.

– Det är en sak att troll rasar mot henne men att det också är förtroendevalda politiker som tycker att hon är en gnällkäring, att hon är mesig och inte kan ta kritik… Alltså, Twitter kan egentligen dra åt helvete men när Twitter var kul var det väldigt kul och jag passade bra där. Men Twitter har förändrats på många sätt.

Vi befinner oss i den digitala puberteten anser Emma Frans. Det gjorde vi redan före pandemin och situationen har inte blivit bättre av att så många världen runt har suttit hemma och blivit mer och mer isolerade.

För sex-sju år sedan var Emma Frans less på den akademiska världen efter att länge ha forskat på heltid. Hon tyckte att det var enformigt och ville nå ut mer med sin kunskap. Först bloggade hon och 2016 började hon skriva för Svenska Dagbladet och hon ler lite snett när hon konstaterar att hon verkligen har uppnått sin femårsplan. Hon har skrivit tre böcker och har lyckats med att både nå ut i svt och tv 4 och i Svenska Dagbladet och samtidigt skaffa sig en stor plattform i sociala medier genom att förespråka kritiskt tänkande och ett vetenskapligt förhållningssätt.

– Men nu kan jag nästan säga att det har blivit lite väl mycket medialt och att jag nu är lite sugen på att ägna mig lite mer åt forskning. Men samtidigt är min målsättning att både forska och vara ute och kommunicera om vetenskap. Men det enda jag har pratat om i mer än ett år är coronaviruset och pandemin och jag är intresserad av mycket andra grejer.

När Emma Frans dessutom känner att hon har så mycket att göra att det sker på bekostnad av kvaliteten på det hon gör eller ”åtminstone glädjen” hon känner, då försvinner poängerna med arbetet hon lägger ner, om hon går omkring och har ångest för att hon har sagt eller gjort fel. Med den insikten blir det också lättare att sänka tempot, tror hon.

 

Att Emma Frans skulle plugga vidare och dessutom bli en profilerad forskare, det var allt annat än självklart. Som ung hade hon ”ganska spretiga intressen”. Hon var intresserad av musik, av att slå dank och att sitta med kompisar och röka på kaféer. Hon säger att hon skötte skolan lite med vänsterhanden men att hon ganska enkelt klarade sig ändå. Emma är tacksam för att det inte rådde samma prestationskultur då som i dag, apropå att det nu snarare är regel än undantag att unga kvinnor är extremt fokuserade på sina studier och på att prestera.

Sittandes i en fåtölj vid fönstret blickar hon ut mot den blöta Hornsgatan och förklarar att skrivandet för henne är ett sätt att få ordning på sina tankar. Att få ”ordning på en text” är en belöning i sig oavsett om hon sedan blir hyllad eller dissad. Hon tror mycket på att berätta en bra historia, det är grunden i det hon gör och hon som har som mål att ständigt utveckla sin berättarförmåga, menar att de som försöker nå ut med kunskap och vetenskap måste bli bättre på att formulera budskapet på ett lättillgängligt sätt. Det är en nödvändighet då inte minst organisationer som sprider ifrågasättande tankar om exempelvis vaccin, är duktiga på att berätta känslomässiga, dramatiska och övertygande historier.

Ibland är det omöjligt att övertyga en person som tror på konspirationsteorier, erkänner Emma Frans, vars gärning som vetenskapskommunikatör mycket handlar om att prata om källkritik.

– Men man kan öka sina chanser genom att ta personen på allvar och undvika negativitet eller att hota personens identitet. Dessutom bör man kunna ge en begriplig korrekt förklaring för att ersätta den felaktiga, gärna också en tilltalande berättelse, säger Emma Frans som också påpekar att det handlar om att bygga ett långsiktigt förtroende för vetenskap och att det är viktigt med både transparens och tillgänglighet.

 

En av anledningarna från början till att hon började med vetenskapskommunikation var att hon var och är engagerad i just vaccinfrågan. Det är viktigt att jobba proaktivt mot ett eventuellt ökande vaccinmotstånd, i Sverige och i världen, nu mer än någonsin, menar hon som sedan 2018 är en av tre demokratiambassadörer i kommittén Demokratin 100 år. Det är ett regeringsuppdrag och arbetet ska utveckla och stärka demokratin på både lång och kort sikt.

Vi befinner oss i den digitala puberteten anser Emma Frans. Det gjorde vi redan före pandemin och situationen har inte blivit bättre av att så många världen runt har suttit hemma och blivit mer och mer isolerade.

– Det är ett tveeggat svärd. Kunskapen har spridit sig rekordsnabbt och det är bra. Att desinformation sprids, det är dåligt. Men tänkt dig att det här hade hänt i en tid då vi inte hade digitala verktyg och folk ändå var tvungna att stanna hemma. Nu har företag och organisationer kunnat utveckla en fantastisk infrastruktur som gör att man inte längre behöver åka över halva världen för att hålla en konferensföreläsning på tjugo minuter.

Men snabbt lägger hon till att det har blivit så lätt att sitta framför sin skärm och sprida hot och hat och smutskasta människor. Hennes förhoppning är att det kommer att dyka upp digitala plattformar där det går att föra bra och produktiva samtal.

Uppgång och fall heter en bok av Liv Strömquist och den titeln sammanfattar de tankar som Emma Frans ibland har, att man som offentlig person kanske gör bäst i att ställa in sig på att man kan förlora sin position eller sitt/sina uppdrag.

– För att på sikt kunna hantera det och kunna vara en synlig person så tror jag att man måste stå över både kritik och beröm. Blir man för beroende av berömmet och privilegierna och allt som det medför, då blir fallet väldigt stort när det tas ifrån en. Men det handlar också om att försöka tillbringa tid med vännerna från tiden innan man blev en offentlig person.

Barn är väldigt bra på att ta ner en på jorden, understryker Emma Frans och flikar in att hennes man har varit rätt så oberörd av hennes kändisskap.

– Men nu tycker han att det är kul när folk kommer fram till honom. Det är roligt att folk är impad av att han är gift med mig. Du, jag ska börja röra på mig nu om det är okej?

Emma Frans hastar iväg för att hinna med nästa pendeltåg till hemstaden Uppsala. I kväll väntar barn-häng ”för det är så livet ser ut nu” och ett nytt avsnitt av The Crown.