Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Den tvivlande förortspolisen

Den här artikeln publicerades ursprungligen på tidningenfolkhogskolan.se

Från en militärbas i öknen till en polisstation i Rinkeby. Hanif Azizi kunde ha blivit krigare i Folkets Mujahedin. Istället blev han områdespolis i en stadsdel präglad av utan­-förskap. Nu efterlyser han mer kommunikation och rakare rör.

Hanif Azizis bok Förortssnuten skriver han om sitt tvivel, om hur han har tvivlat på sig själv och sin roll i världen. Mycket av tvivlet har handlat om avsaknad av stöd, att han känt sig ensam.

Hanif Azizi, eller Förortssnuten som boken om honom heter, visar runt i Rinkeby. Han är områdespolis och berättar hur han med åren har fått ett speciellt sätt att titta sig omkring på och på människor han möter. Hanif håller kvar blicken lite, lite längre än andra och han har lärt sig att se vilka som tycker att det är jobbigt och kanske har något att dölja.

Han är ledig den här dagen och på grund av att polisstationen är ett så kallat skyddsobjekt, ses vi först på Nejos café på Rinkeby torg. Han, klädd i en ljusbrun, mönstrad tröja, svarta jeans och sneakers, ber om att vi ska byta bord till ett bord vid ena väggen, han säger att ”det är polisiärt”, han vill inte sitta centralt som han uttrycker det. Han köper sitt kaffe på krita eftersom kaféet inte tar kort och han inte har några kontanter på sig.

Den verklighetsbaserade berättelsen om Hanifs liv, nerskriven av Markus Lutteman, ska marknadsföras så därför tillbringar Hanif Azizi en hel del tid med journalister och fotografer just nu.

Historien om Hanif Azizi kan berättas på många olika sätt. Den kan inledas på en militärbas i öknen i Irak. Hans föräldrar strider för den iranska motståndsrörelsen Folkets Mujahedin och rörelsens kamp för att störta Ayatollah Khomeini står i centrum, på basen och i Hanifs föräldrars liv.

Berättelsen skulle också kunna dra igång med att han och hans lillebror är på flykt och kommer till Sverige där Hanif har det betydligt svårare att komma in i vardagen än brodern Saleh. Faktum är att familjen, även mamma och pappa, några år tidigare, bodde just här i Rinkeby innan deras kamp återtogs, men det enda Hanif minns är att han en gång rymde barfota från förskolan.

Eller så rivstartar man historien med att Hanif som tonåring återknyter kontakten med Folkets Mujahedin och är nära, nära att själv bli krigare i den terroriststämplade organisationen. Han ångrar sig och utbildar sig istället till polis i Sverige.

Det går också att zooma in när Hanif Azizi står och föreläser för ungdomar om mångfald och integration och om sin egen radikalisering och hur vi tillsammans kan motverka radikalisering.

 

– Ungdomsbrottsligheten som är kopplad till gängkriminalitet måste ge mer kännbara straff. Men jag ser också att skolsystemet och de fria skolvalen inte funkar så bra. De resurssvaga eleverna går i samma klass och skola medan de resursstarka går i en annan skola.

Men det får bli så här: Dialekten är omisskännligt östgötsk. Han och brodern hamnade först hos ett iranskt par i Norrköping och senare hos Anders och Christina i en mexitegelvilla i Ljunga utanför samma stad och somrarna på kfum-gården Brevik utanför Söderköping har satt viktiga spår. Där fick han sina första vänner och där ”connectade” han till det svenska samhället och inte minst viktigt, där kunde Hanif vara sig själv och bli sedd ”bortom utseende och bakgrund”.

När det 2015 kom stora flyktingströmmar till Sverige kände Hanif Azizi som då var polis sedan några år tillbaka, ett slags ansvar. Han ville bidra till det offentliga samtalet som mer och mer beskrev människorna som kom till Sverige, som ett problem. Det var så han upplevde det. Inte minst ville han berätta om sin egen väg, om hur han som ung till slut valde att engagera sig i det svenska samhället. Då, 2015, började han föreläsa och det var då han tog steget in i ett slags offentlighet.

Att sammanfatta Hanif Azizis tankar om polisarbete, om utsatta områden som Rinkeby eller om rapparen Yasin ska prisas av Sveriges Radio eller ej, det är inte det lättaste.

– Ju mer man visar sig mänsklig, ju mer man är här i området, desto mer ökar ens trovärdighet som områdespolis. Försvarsmekanismen från ungdomarna är alltid: ”Du vet inte hur det är här, du är inte härifrån”. Men om jag säger att jag har bott här, då ser jag i deras ögon att något händer, säger Hanif Azizi.

Han beskriver hur hans grupp av områdespoliser vrider och vänder på allt. Hur de problematiserar, dissekerar och pratar, pratar, pratar. Med värme i rösten snackar han om tryggheten som finns i gruppen och om det viktiga arbete de gör. Men som Hanif så ofta gör, ser både det positiva och det negativa i ”saker och ting”, så ser han också en risk i att det blir ”för mycket snack och för lite verkstad”, för lite handfast polisarbete. Medan andra poliser med andra uppdrag, snackar betydligt mindre, de levererar men ”orkar kanske inte alltid tänka till, reflektera och känna efter”.

– Jag har uttalat mig politiskt några gånger, i uniform. Det har jag lärt mig den hårda vägen att det gör jag inte om. Man kan ha egna åsikter men inte i direktsänd tv som jag gjorde. Jag jämförde Sverigedemokraterna med is och det blev lite dålig stämning. Och att gå ut och säga att polisen har tappat kontrollen över vissa saker, det är inte bra.

– Jag har uttalat mig politiskt några gånger, i uniform. Jag jämförde Sverigedemokraterna med IS och det blev lite dålig stämning.

Hanif Azizi kommer in på diskussionen om rasism inom polisen och han säger att han har sett väldigt lite av det ute på fältet. Samtidigt är han väl medveten om att han inte är svart och att det inte är han som drabbas om något sker.

– Men jag menar att polisen och samhället lider av något som är motsatsen till rasism, det är att man är ointresserad av andra människors bakgrund och kultur.

Han talar engagerat om vikten av kunskap hos polisen och samhället om vad det är som fört människor till Sverige. Vad är det för konflikter som tvingat dem hit och hur ser deras liv ut? Men han menar också att det handlar om att många som kommer hit borde veta mer om hur exempelvis det svenska rättsväsendet fungerar. Resultatet av okunskapen blir bland annat, som han ser det, en risk att poliser, lärare och socialarbetare blir arroganta, lägger huvudet på sned och tror sig veta lite bättre i mötet med elever och ja, medborgare.

–  Men jag tror att det är viktigt att vara mer rakt på. Folk här, om man ska generalisera, vill ha raka svar, raka rör. Bra polisarbete skulle jag säga är att man ska vara offensiv. Med det menar jag att man inte tvekar, att man vidtar de tvångsåtgärder som måste göras. Men samtidigt som du gör det har du en form av respekt och värdighet så att den som blir utsatt känner den respekten och värdigheten.

 

Som områdespolis arrangerar de föräldramöten, ”inte polisiärt för fem öre” med föräldrar som har blivit drabbade, deras barn har blivit utsatta för våld, kanske har de blivit mördade.

Polisarbetet är komplext, det säger han gång på gång. Som områdespolis arrangerar de föräldramöten, ”inte polisiärt för fem öre” med föräldrar som har blivit drabbade, deras barn har blivit utsatta för våld, kanske har de blivit mördade. Tanken är att samtalen ska vara så ärliga som möjligt. Det är också förhoppningen med de möten med föräldrar vars barn är på väg in i kriminalitet. Det är ett sätt att skapa tillit till samhället och till polisen.

Hanif efterlyser förändringar. Straffsatserna är i vissa fall för låga för allvarliga våldsbrott och han vill ha bort rabatterna för unga som begår brott.

– Ungdomsbrottsligheten som är kopplad till gängkriminalitet måste ge mer kännbara straff. Men jag ser också att skolsystemet och de fria skolvalen inte funkar så bra. De resurssvaga eleverna går i samma klass och skola medan de resursstarka går i en annan skola. Det skapar segregation och är man efter från början blir man ännu mer efter. Jag växte upp i ett område med medelinkomsttagare. När jag stökade till det i skolan var jag tvungen att korrigera mig för att jag stack ut för mycket.

Han pratar om vikten av förebilder, inte minst manliga förebilder. Han pratar om vikten av att kvinnor kommer ut i arbetslivet och därmed samhället och faran i att familjer sätter sina barn i förskolor där det inte är självklart att det talas svenska.

– Det är känsliga frågor det här men det handlar om en etnisk underklass där det ibland finns stereotypa uppfattningar om en mans och en kvinnas ställning i hemmet. Jag ska inte säga åt folk hur många barn de ska ha och inte ska ha. Men det gör något med en om man är mamma och har sju-åtta barn och man inte ens kan språket, man har inte resurserna och de barnen ska växa upp i ett sånt här område. Vi måste prata om det här, om de här problemen.

 

I boken Förortssnuten skriver Hanif Azizi om sitt tvivel, om hur han har tvivlat på sig själv och sin roll i världen. Han säger att mycket av tvivlet har handlat om avsaknad av stöd, att han känt sig ensam. Nu, här på kaféet i Rinkeby, erkänner han att han fortfarande tvivlar ibland. Till exempel undrar han om någon kommer att vilja läsa hans bok, har han och Markus Lutteman verkligen lyckats sätta ord på Hanifs känslor och tankar? När han pratar om tvivel talar han långsammare och liksom sökande. När han istället pratar om vårens hetsiga debatt om att göra skillnad på person och verk, då är rösten stadigare och meningarna längre och mer ordrika.

Rapparen Yasin som är åtalad för stämpling av kidnappning av en annan känd artist, fick i mars två priser på Sveriges Radios p3 Guld-gala och Hanif Azizi menar att det är helt fel att prisa Yasin.

– Det handlar inte om censur. Spela gärna musiken. Jag tycker låten Mitt Notre Dame är jättebra till exempel. Men Yasin och andra inte bara rappar om problemet, de är problemet. Deras texter är en förlängning av deras kriminella värv. I mina ögon är priserna ett sätt för Public Service att flirta med den unga publiken genom att använda sig av att det är kittlande med gangsterrap, säger Hanif Azizi.

Han tar sats och förklarar att Sveriges Radio borde resonerat som svt när det handlade om Thorsten Flinck och Melodifestivalen förra året. Han blev diskvalificerad för att han var brottsmisstänkt.

– Musiken är bra, den ska spelas, men den ska inte prisas. Mina och dina skattepengar ska inte gå till att Yasin ska få pris. Det är inte rimligt. Men egentligen är det största problemet samhällets oförmåga att sätta dit de gängkriminella. Hade han varit frihetsberövad hade han inte kunnat spela in sin musik och inte vunnit några priser. När han är fri och har avtjänat sitt straff, då kan han komma ut och skapa sin musik igen.

Sånt funderar Hanif Azizi på. Men han funderar också på om han ska gå och käka indiskt på Nils Tandoori eller om han ska hälsa på sina kollegor på polisstationen….

Hungern vinner.