Så kan hemmasittare hjälpas tillbaka

Sirkka Persson har nyligen kommit ut med boken Från hemmasittare till återvändare – vägar till skolnärvaro.

Varje hemmasittare är unik och det krävs tid och tålamod för att få eleven att återvända till skolan.
– Ett vanligt fel skolledare och vårdnadshavare gör – i sin iver att komma till rätta med problemet – är att de glömmer bort att lyssna på eleven, säger tidigare rektorn Sirkka Persson, som är aktuell med en bok om hemmasittare.

Så kallade hemmasittare är elever som vill gå i skolan, men som av olika anledningar inte klarar av att göra det. Ofta elever med npf eller som har svårt rent socialt, är utsatta för något, har ångest eller är deprimerade.

– När deras behov inte möts kan de få problem att gå i skolan, de tappar helt enkelt meningen med att gå dit och då kan det vara ”kört”, säger Sirkka Persson, som i dag arbetar som verksamhetsutvecklare mot skolor som har behov av att öka trygghet och studiero, förbättra elevhälsan eller kanske dras med konflikter i personalgruppen.

Sirkka Persson har alltid varit intresserad av skolutveckling och elever som behöver särskilt stöd. Efter drygt 18 år som rektor på Kringlaskolan, en F-9-skola i ett särskilt utsatt område i Södertälje, har hon erfarenhet av att allt inte behöver vara som det ser ut på ytan. Och hur illa det kan gå om barn inte mår bra i skolan.

I boken ”Från hemmasittare till återvändare, vägar till skolnärvaro” pekar hon på olika möjligheter som kan leda rätt.

– Boken innehåller inte så mycket statistik och teori utan jag har skrivit den som att den ska vara en röst från golvet. En kollega som delar med sig av sina praktiska erfarenheter.

Rektorer behöver vara uppmärksamma

De praktiska problemen med att få hemmasittande elever att återvända till skolan vilar på rektor, även om det ytterst är huvudmannens ansvar att ge skolan rätt förutsättningar för sin verksamhet.

– Som rektor måste man ha ögonen öppna för att upptäcka problemen med hemmasittare i tid. Vanligaste felet är att skolan upptäcker dilemmat med hemmasittare för sent.

Det kan vara mycket skuld och skam involverat i den här frågan och många faktorer spelar in för att problemen inte lyfts i tid.

– En stor riskfaktor är att vårdnadshavare i all välmening väljer att sjukskriva sitt barn, trots att det inte är sjukt i vanlig mening. På så sätt får inte skolan chansen att se och förstå problemet i tid.

Därför är det viktigt att ha en ”larmklocka” inbyggd i skolans rutiner.

– Bästa sättet är att skaffa sig en systematisk närvarohantering där skolan redan dag ett stämmer av med vårdnadshavaren hur läget är när en elev är frånvarande och sedan fortsätter att följa upp frånvaron.

Samarbeta med föräldrarna

En annan viktig nyckel är att skapa ett fungerande samarbete mellan hem och skola.

– Se alltid föräldrar som en tillgång. Föräldrarna har känt barnen långt innan de började skolan.

Situationen får inte utvecklas till ett ”blame game” där skola och vårdnadshavare spelar i olika lag.

– Utgå alltid från att föräldrar vill sina barns bästa, det bör man förlita sig på ända tills motsatsen är bevisad.

Rektorer och lärare vill eleven väl och har ofta mycket erfarenhet vilket kan öka risken för färdiga lösningar innan de ens hört elevens syn på saken.

– Då är det lätt hänt de skjuter förbi målet med sina åtgärder. Så mitt råd är: lyssna, håll ögon och öron öppna!

Varje fall är unikt och för att få en hemmasittare att återvända till skolan gäller det att vara lyhörd och ta små steg. Föräldrar, skola och elev måste tillsammans, med eleven i centrum, stegvis bygga upp ett självförtroende hos den drabbade. Kanske eleven kan tänka sig att komma till skolan i tio minuter när skolan är stängd?

Sirkka Persson återkommer till att hemmasittare är en elevgrupp som vill gå i skolan, men att de inte klarar av det.

– De är inga vanliga skolkare som drar ner på stan för att de känner suget av sociala interaktioner.