Sök

Ingen dans på rosor att lära sig tolerans och försoning

Susanne Wardlow jobbar med gränsöverskridande ungdomarbete.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på chefochledarskap.se

På Hazelwood college i norra Belfast är varje skoldag en extra övning i tolerans och försoning. Skolan tillhör den minoritet som har både katoliker och protestanter bland eleverna.
– Det gör våra elever mer fördomsfria och progressiva. Det gör dem faktiskt till anständigare människor, säger Maire Thompson, rektor.

Eleverna strövar över skolgården i bara skoluniformen, kallare än så är det inte i Belfast denna soliga vinterdag och gräsmattorna är gröna. Det enda som skiljer barnen åt är färgen på skoluniformen. De äldre eleverna, 16–18, har lila uniformer, de yngre, 11–15 har marinblå. Den stora klyftan mellan elevgrupperna – den kulturella, den politiska – syns inte. Men den finns, trots att ”the Troubles”, konflikten mellan republikaner (ofta benämnda katoliker) och unionister (protestanter), officiellt tog slut 2007.

Hazelwood är något så unikt som ett integrerat college. Här går republikaner och unionister i samma klass. Endast 7 procent av collegen (secondary schools) på Nordirland är integrerade. Det vanliga är att barn som är unionister går i nationella (alltså brittiska) offentliga eller privata skolor, republikaner skickar sina barn till katolska skolor eller gaeliskspråkiga skolor.

Att skolsystemet är segregerat bidrar till att även samhället fortfarande är starkt splittrat av den historiska konflikten ”The Troubles”, som i praktiken var ett lågintensivt inbördeskrig under 30 år men sedan 1998 hållits i schack av Långfredagsavtalet och därefter återkommande fredsavtal. Samtidigt ser många i dag just integrerade skolor som ett viktigt verktyg till fred och försoning.

Maire Thompson är en av dem. Hon är rektor på Hazelwood och tar emot Chef & Ledarskap i sitt stora, ljusa arbetsrum i skolans äldsta byggnad. Här finns hennes och hennes sekreterares arbetsplatser, men också ett rejält konferensbord. Här bjuder hon regelbundet in olika grupper elever på lunch.

– För att få höra hur de mår och hur läget är på skolan. Elevernas röst är viktig för mig, det är deras skola. Det är en del av mitt ledarskap. Jag leder genom att agera, genom att själv vara genuin och rättfram, säger hon.

Maire Thompson har varit rektor på Hazelwood sedan 2018 och på en annan skola i fem år före det. I 26 år har hon jobbat med undervisning. Sitt eget intresse för integration tackar hon sin idrottskarriär för:

– Jag spelade basket från unga år och det gav mig kontakt med människor med olika bakgrund.

Hazelwood är en stor skola. Drygt tusen elever mellan 11 och 18 år och 160 anställda, varav 78 lärare.

– Och vi är den enda skolan med särskilda ungdomsarbetare anställda. Det är en ovärderlig resurs, poängterar hon.

Susanne Wardlow nickar. Tillsammans med tre deltidsanställda leder hon ungdomsarbetet utanför klassrummen, på ungdomsklubben och skolgården. Att jobba med gränsöverskridande ungdomsarbete mellan olika grupper – republikaner/katoliker och unionister/protestanter – har i praktiken blivit en egen specialitet bland socialarbetare här på Nordirland. Susanne Wardlow har jobbat med detta i 19 år varav 17 år i området Hazelwood.

– Att ha min bas här på Hazelwood College gör det arbetet mycket lättare.

På skolans ungdomsklubb gör de mängder med aktiviteter och program som handlar om personlig utveckling, lagarbete, privatekonomi, projektledning, karriärplanering, psykisk hälsa. Hon finns också till för elever i individuella samtal.

– Ungdomarna gör också en rad evenemang och aktiviteter med vår hjälp, säger hon.

Dessutom hjälper hon till om konflikter blossar upp ute i områden kring skolan.

En del lektioner ägnas åt fred och försoning. På schemat finns ämnet LLW, Learning för Life and Work, och temaprojekt ägnas ibland åt konflikt- och försoningsarbete, men Maire Thompson betonar snarare vikten av att ta in frågan i den vanliga undervisningen och i skolans vardagsliv. Då gäller det att ta tillfällena i flykten.

Rektor Maire Thompson har varit rektor på skolan sedan 2018.<br />Foto: Ulrika Fjällborg

Även om barnen håller sams här på skolan förekommer konflikter och stenkastning när de träffas utanför skoltid på ”interface areas”, dvs i de gränsområden som finns mellan katolska och protestantiska bostadsområden i stan.

Om skolan är det ena stora samhällsområdet där man ännu inte fått bukt med segregationen, så är bostadsområdena det andra. Trots att det gått drygt 20 år sedan Långfredagsavtalet 1998 har man inte kommit mycket längre än till en vapenvila och ett artigt undvikande av känsliga frågor. Men fördomar, hat och misstro mellan de två grupperna är fortfarande en högst reell verklighet.

– Ofta är det grupptryck som skapar konflikter. Vi har dem bara här sex timmar om dagen, säger Susanne Wardlow.

– Resten av tiden lever de i övriga samhället, fortsätter Maire Thompson och beskriver en incident när en upprörd förälder från en republikansk familj ringde och berättade hur sonen blivit kallad för nedsättande ord för katolik.

I samtalen som följde framkom att den unionistpojke som kallat honom så känt sig provocerad av att få ”ett radband uppstucket i nyllet”.

Precis som i svensk skola har Hazelwood inte bara elever att handskas med. Föräldrarna är en otroligt viktig del av integrationsarbetet – på gott och ont. Föräldrars drivkraft var stark när integrerade skolor startades i slutet av 80-talet, och en aktiv föräldramedverkan är avgörande för att betecknas som integrerad skola av NICIE, Nordirländska rådet för integrerad undervisning, som grundades 1987.

Trots att det krävs mod och engagemang i integrationsfrågan för att alls sätta sitt barn i en integrerad skola litar många gånger föräldrar helt på att skolan ska ta ansvar attityd- och värderingsarbetet. De ser inte alltid sin egen med- eller motverkan i processen.

Maire Thompson höjer på ögonbrynen när hon berättar att hon ska ha ett föräldramöte nästa dag:

– Jag säger till föräldrarna att detta är ingen dans på rosor. Vi löser inte alla problem här. Barnen influeras minst lika mycket av föräldrarnas attityder, och vänner och släktingar utanför skolan.

Även om det står i Långfredagsavtalet, fredsavtalet från 1998, att skolsystemet ska verka för fler integrerade skolor är alla inte redo för det, men det blir allt vanligare att skolor med olika inriktning samarbetar.

På skolans ungdomsklubb sitter Craig Moore, Samed Miah och Ben Ora i en soffa och fingrar på sina telefoner. De går alla i 14:e klass nu (motsvarande ettan på gymnasiet) och har gått här sedan de började första klass som 11-åringar.

– Det har gett oss en större respekt för varandra, säger Ben Ora om sin skola.

Även de andra grabbarna tror att de fått en annan syn på samhället än om de gått i en segregerad skola:

– Den vore förmodligen inte densamma. Skolan får olika områden att närma sig varandra, säger Craig Moore.

Men religiös och politisk hemvist är absolut inte en icke-fråga. Alla vet vem som är vad, hävdar de. Man pratar bara inte så mycket om det.

– Det tog ett par år att vänja sig, men nu bryr man sig inte, säger Ben Ora.

På 90-talet var Susanne Wardlow själv elev på Hazelwood.

– Det har påverkat mig otroligt mycket. Det lärde mig verkligen att umgås med människor från olika religioner, säger hon och nämner att hon som 15-åring blev invald i ett ungdomsråd där hon var den enda katoliken.

– Jag hade modet att delta eftersom jag gått på en integrerad skola, många av mina vänner från katolska skolor var rädda för ”den andra sidan”.

Tack vare integrationsgrupper kom hon med på många utlandsresor under sina övre tonår. Vilket var möjligt tack vare att hon inte var rädd för protestanter.

– Jag visste ju att de var ungefär som oss, med samma problem, bara att de bodde på andra sidan gatan.

Hennes tre söner går på en integrerad skola i östra Belfast där de bor. Maken Gary är protestant och växte upp i ett mixat medelklassområde.

– Vi vill att våra barn ska få sin utbildning I en öppen, icke-dömande omgivning utan religiösa förtecken, säger Susanne Wardlow.

Eleverna Craig Moore, Samed Miah och Ben Ora tillsammans med ungdomsarbetaren Susanne Wardlow. <br />Foto: Ulrika Fjällborg

Det kan låta banalt men när Maire Thompson beskriver sin största utmaning i jobbet nämner hon just mixen av elever:

– Att hålla elevantalet på 40-40 i varje grupp.

Total rättvisa och jämvikt mellan de två lägren har en betydelse som ironiskt nog egentligen inte kan mätas i siffror. Just därför är det så viktigt i elevsammansättningen. Lärares kulturella bakgrund spelar ingen roll, då letar hon bara efter de bästa. För att vara kvalificerad för en tjänst på Hazelwood är insikt och kunskap om hur man motverkar fördomar och jobbar med fred och försoning viktigt.

Ändå kan Maire Thompson bli trött på allt prat om religion, politik, integration och fredsprocessen. De har så många andra samhällsproblem att ta tag i tycker hon: fattigdom, psykisk ohälsa, hög självmordsfrekvens.

– Våra problem är mer sociala än sekteristiska.

Det är också en tid av förändring i hela det elitistiska brittiska skolsystemet, menar hon. Många skolor måste slimma personalstyrkan, byggnader håller inte måttet för modern skolverksamhet. Integrerade skolor kan driva på i den omvandlingen.

Enligt Maire Thompson fokuserar de på att bygga självkänsla och självförtroende hos eleverna. Och det gör skillnad. Hazelwood har högre betygssnitt än genomsnittet på Nordirland, även bland de elever som kommer från fattigare förhållanden och får fri skolmat.

– Det visar att de förhållanden du kommer ifrån inte definierar dig som människa, säger hon.

– När barnen utsätts för mångfald blir de fördomsfria och öppna för nya idéer. De blir progressiva i sin syn på världen när de får lära sig att deras röst är viktig, de får del i beslutsprocessen. De blir helt enkelt bättre samhällsmedborgare, bättre människor.