Sök

”I Sverige kan det ta oändlig tid att fatta beslut”

Den här artikeln publicerades ursprungligen på chefochledarskap.se

Den finlandssvenska rektorn Mikael Hakola har tacklat svensk skola i 15 år. Största skillnaden mot Finland?
– Här kan det ta oändlig tid att fatta beslut.

I dag är Mikael Hakola rektor och ägare vid Profilskolan i Vällingby i västra Stockholm, en skola med en handfull idrottsinriktningar där ishockey är den största. Att den finska nationalsporten finns på schemat tilltalar Mikael Hakola som är född och uppvuxen utanför Vasa.

Sin nära 30-åriga gärning i utbildningens tjänst har han delat ungefär jämnt mellan Finland och Sverige, först som lärare i musik och sedan i två decennier som skolledare. Få är lika lämpade som han att borra djupare i frågan som vi ställt oss ett antal år nu: varför är skolresultaten bättre i Finland än i Sverige?

– Jag har funderat en hel del på den frågan, säger han när vi ses i Profilskolans ytterst udda lokaler på fjärde våningen i ett industriområde där de cirka 100 högstadieeleverna har sina teorilektioner men där de också har plats för både pingisbord och innebandysal.

Hit kom han 2013, dessförinnan var han rektor på Igelstavikens gymnasium i Södertälje och Sverigefinska skolan i Stockholm. Före flytten till Sverige 2005 var han rektor på både en högstadie- och en gymnasieskola i Helsingfors. Men under alla år har han försökt hålla fast vid att också ha vissa lektioner i musik.

– I Finland har man regeln att i princip alla rektorer också ska ha lite undervisning. Jag tycker att det är en bra idé, det gör att man inte tappar kontakten med det verkliga jobbet. Jag får en större förståelse för lärarnas utmaningar, jag blir en del av teamet på ett annat sätt.

Blir det inte stressande? Hinner du med?

– Visst händer det att jag måste ställa in lektioner då oväntade möten dyker upp. Men tycker ändå att fördelarna överväger.

Om du går tillbaka i tankarna till ditt första möte med svensk skola för 15 år sedan: vad slog dig som mest annorlunda?

– Att alla skulle vara med och peta i allting! Personal, elever, föräldrar – alla skulle vara med i alla beslut. Skulle det planteras träd på skolgården, ja då skulle alla blandas in. Jag förstod inte vad jag som skolledare hade för befogenheter.

Mikael Hakola understryker att samverkan och medbestämmande självfallet också måste ingå för att skolan ska kunna utvecklas, men han kände många gånger att han satt i möten för mötenas egen skull.

– Vi diskuterade samma sak gång på gång i olika fora. Utan att komma någonstans.

Jag refererar ett samtal med en uppgiven granne nyligen, som berättade hur han fått mejl från dotterns klassföreståndare som beklagade hur stimmigt det var i klassen och att hon nu kallade till föräldramöte för att diskutera saken.

Skulle finländska föräldrar kunna få ett liknande mejl?

– Knappast, och här finns nog en kulturskillnad. Själv skulle jag aldrig kontakta föräldrarna i sådan situation, det ligger på skolan att lösa ett sådant ordningsproblem. Och då måste också föräldrarna lita på våra metoder att lösa problemet.

Mikael Hakola kommer in på den skillnad mellan finsk och svensk skola som kanske diskuterats allra mest: att lärare i Finland har högre status än lärare i Sverige, att de åtnjuter större respekt.

– Som patient ifrågasätter du inte läkarens omdöme, men föräldrar i Sverige ifrågasätter ofta beslut som lärare och skolledare fattar. Självfallet vill vi ha en löpande dialog med föräldrar, men detta ständiga ifrågasättande är inte bra.

Varför har lärare i Finland högre anseende? Mikael Hakola lyfter fram lärarens centrala roll i formandet av det självständiga Finland efter utbrytningen från Ryssland 1917. Lärarna beskrevs som ”nationens ljus”, som utbildare av hela folket.

Det har hela tiden varit svårt att bli lärare i Finland, intagningspoängen ligger än i dag i nivå med dem som krävs för att komma in på läkarlinjen. Mikael Hakola minns hur han konkurrerade med 650 andra sökande om 30 platser till musiklärarutbildningen på Sibelius-Akademin på 1990-talet:

– När jag kommit in och berättade för familj och vänner att jag skulle bli lärare blev de så otroligt imponerade.

Även i Sverige var det fortfarande relativt svårt att komma in på lärarlinjen på den tiden, sedan blev det enklare och yrkets status sjönk. Om detta har det skrivits avhandlingar, men Mikael Hakola tror att en förklaring är viktigare än alla andra:

– Att man tog bort kravet på lärarbehörighet för att kunna jobba som lärare.

Finns det inte obehöriga lärare i Finland?

– Ytterst få, landet utbildar tillräckligt med lärare för att fylla platserna. I Finland ses läraryrket som ett kall, lite grann som att bli präst!

I och med att det är svårt att komma in på lärarlinjen, är det också mer motiverade personer som kommer ut i andra ändan. Mikael Hakola tycker att man ska minska antalet platser på lärarutbildningarna i Sverige, så att bara de mest besjälade kommer in. Färre platser samtidigt som vi har lärarbrist?

– Ja, universiteten fyller ju inte platserna! Och många studenter hoppar av. Jag tror att fler kan vilja bli lärare om det blir svårare att komma in.

Läraryrket är ju ett relationsyrke, i Finland kan skolan bli för toppstyrd med lärare som rabblar fakta utan ordentlig interaktion med eleverna.

Han anser också att själva lärarutbildningen är vassare i Finland. Där har man kvar den modell som fanns i Sverige förut, med statliga övningsskolor i direkt anslutning till universiteten. Där tillbringar studenterna delar av sin utbildning och drillas i läraryrkets alla detaljer.

För Mikael Hakolas del skedde denna del av utbildningen på svenskspråkiga Vasa Övningsskola. Han minns det med värme:

– De studerade hur jag rörde mig i klassrummet, vilket röstläge jag använde, hur jag ställde frågor, hur jag skrev på tavlan. Jag blev verkligen en bättre lärare av det.

Att ha universitetets pedagogiska forskning på ena sidan gatan och övningsskolans praktik på den andra har gynnat skolans utveckling i Finland, menar han. Det går att testa idéer, och sedan lägga dem åt sidan om det inte fungerar.

– Ta idén att eleverna skulle bli forskare, att de skulle ta reda på saker själva och läraren mer skulle fungera som handledare. Det testades på olika övningsskolor och man kom fram till att det blev för flummigt.

Mikael Hakola upplever att inte bara lärarna utan även rektorerna har något högre status i Finland, att övriga samhället lyssnar mer till dem än vad som är fallet i Sverige.

– Jag satt i styrelsen för organisationen Finlands Rektorer. Vi träffades med jämna mellanrum och diskuterade vad som fungerade bra och vad som behövde justeras, slutsatser som sedan skickades vidare till generaldirektören för Utbildningsstyrelsen och utbildningsministern.

Hörsammade de era krav?

– När Finlands Rektorer uttalar sig står ministern i givakt och lyssnar!

Efter 15 års arbete i den svenska skolan konstaterar han att kunskaperna bland svenska elever är mer varierande än vad som är fallet i Finland:

– Jag träffar barn i åttan som inte kan multiplikationstabellen. Eller som fortfarande gör grova stavfel. Det är mer ovanligt i Finland.

Likvärdigheten i svensk skola har minskat med tiden, mycket beroende på att vissa skolor har extremt höga andelar barn som nyligen kommit till Sverige. Hur är det i Finland?

– Jag tittade just i Pisamätningen, den finska skolan har fortfarande väldigt lika resultat i hela landet. Visst, Finland har tagit emot färre invandrare, men de som kommit bor mer utspridda. Finland har inga skolor där barn med invandrarbakgrund är i stor majoritet.

Men på senare år har ni halkat ner något i Pisa. Varför?

– Det finns säkert många förklaringar, att Finland tappar i ranking beror delvis på att andra länder blivit ännu bättre. Men till vilket pris? Jag har träffat kollegor från Asien som är oroliga för elever som bara pluggar och saknar ett liv utanför studierna.

Just på detta område, elevernas sociala utveckling, menar Mikael Hakola att Finland har mycket att lära av den svenska skolan.

– I Sverige premieras sociala färdigheter, eleverna får stöd i att utvecklas socialt. Här har jag träffat så många nyfikna och glada elever, fler än i finsk skola. Läraryrket är ju ett relationsyrke, i Finland kan skolan bli för toppstyrd med lärare som rabblar fakta utan ordentlig interaktion med eleverna.

Se där ett medskick från rektor Hakola som sett våra skolsystem inifrån: elever och lärare ska inte vara kompisar, men skapa inte heller hierarkier som alienerar eleverna från lärarna!