Sök

”Fattigdom inte längre abstrakt”

Jenny Gustafsson är frilansskribent och redaktör med sin bas i Libanon.

Det är strax innan skymning på cornichen, den långa promenaden som går utmed havet i Beirut. Himlen har precis börjat ändra ton och temperaturen sjunka. Som vanligt vid den här tiden är det stenbelagda stråket fullt av människor. Vänner som promenerar, familjer som sitter på bänkar och pratar, barn som leker. Och så löparna som springer fram och tillbaka.

Cornichens löpare är av två slag. De morgonpigga, alltid ute innan värmen och trängseln slagit till, och så kvällslöparna, som kommer efter att solen gått ner. Det finns förresten en kategori till, (tack och lov) mycket mindre: ”Vi som springer och spanar”, i gassande middagssol utan tröja.

Så dyker två killar upp, joggande på cornichen. Det är Hakim och Yahya, båda i trettonårsåldern. Klockan är fortfarande innan sex så de är tidiga.

Sedan i somras har vi träffats här varje måndagskväll för att springa. Förutom Hakim och Yahya kommer ett tiotal ungdomar till, alla från samma område i Beirut. En plats där husen byggts tätt intill varandra utan planering, och gatorna inte är breda nog för att springa på. Gatustädning och sophämtning sker sällan och sporadiskt, som att ingen vill inkludera området i staden.

Det är kanske fyra-fem kilometer till cornichen, och varje måndag tar sig Hakim och Yahya dit till fots. En lång uppvärmning, lika lång som själva passet. Först korsar de den stora vägen som leder ut till flygplatsen, sedan tar de en gata som sluttar ned mot havet. Till slut hamnar de vid cornichens bortre ände, där ett omstritt hotell byggts mitt på den allmänna stranden, med en sista uppförsbacke kvar till mötesplatsen.

Varför tar ni inte bussen, frågade jag dem sist. De bara log och sa att de gillar att springa. Många barn i Beirut har föräldrar som skjutsar, men inte i deras område. Få har bil, än mindre egen cykel.

Resten av ungdomarna kommer till cornichen på sina mopeder, det enklaste sättet att göra en stad som Beirut till sin. Bilköer, enkelriktat, avstängda vägar: inget stoppar en moped. Eller en löpare. Det är det som är idén med träningen, att hitta inre styrka och känslan att inget är omöjligt. 

Även om precis allt verkat omöjligt den senaste tiden. Redan innan corona hade Libanon hamnat i en djup ekonomisk kris. Priser höjdes, företag stängde igen, tusentals förlorade jobbet. 2020, detta globalt ratade år, gjorde allt värre. Fattigdom är numera inte en abstrakt företeelse utan verklighet för hälften av alla i landet.

Löparungdomarna har länge haft det så. Den senaste tiden har de börjat laga mat till familjer i sitt område, genom ett ungdomsprojekt de är med i. Till och med enkel mat, som Libanons populära pizza med timjan och olivolja, har två- eller tredubblats i pris.

Strax efter att solen försvunnit helt anländer den sista scootern. Vi börjar kvällens pass: en snabb intervall från en palm till en annan, sedan jogg tillbaka och så upprepa allt två gånger. Kör hårt men ta inte död på er direkt, säger jag, vi ska orka flera gånger. Sekunden därpå ser jag bara deras ryggar. Ingenting är omöjligt!

Just nu!

Plus: Avokadosäsongen är äntligen här.

Minus: Alla höstens corona-inställda festivaler och utställningar. Online är inte samma sak.