Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

En stängd skola är ingen skola

När många skolor stängde förra våren, fick föräldrar rycka in, som om alla fötts till hobbypedagoger, skriver Erik Halkkjaer.

Erik Halkjaer, frilansjournalist och ordförande i Reportrar utan gränser.

Det finns länder där skolorna varit stängda i nästan ett år. I februari räknade FN:s barnfond, Unicef, till 27 länder där skolorna fortfarande var stängda. Det är nästan lika många som ett halvår tidigare, men naturligtvis långt från de 160 länder där skolorna stängde för ett år sedan.

Värst är det i Latinamerika. Där har skolorna varit stängda i närmare 160 dagar, i genomsnitt. I Sydasien handlar det om mer än 140 dagar och i södra och östra Afrika mer än 100 dagar.

Jämför det med i snitt 50 dagar, i Västeuropa. Här har vi förlitat oss på distansundervisning, men vi har själva upplevt, eller känner någon som vet, att det där med distansundervisning även i ett välutvecklat land som Sverige, med 4G-nät och datorer och mobiltelefoner i stort sett i varje hem, inte är en självklarhet.

I Storbritannien hade alla skolorna stängt i 62 dagar fram till mars i år. Enligt Unicef har 99 procent av alla barn tillgång till internet hemma.

I Guatemala hade alla skolor varit stängda 165 dagar i mars. Inte ens 1 av 10 barn har internet. Samma i Indien. Bara 8,5 procent av barnen har internet i ett land där alla skolor varit stängda i närmare 150 dagar.

När mina söners grundskola, i Stockholm, stängde i två månader förra våren flödade internet in i fiberkablarna, rakt in i sönernas burkar. Det var lektioner i allehanda olika appar.

Nu var det upp till oss föräldrar. Som om vi alla fötts till hobbypedagoger.

Medan lärarna tampades med det digitala, höll lektioner i tio minuter, delade ut uppgifter och räknade närvaro fick vi föräldrar rycka in, mellan våra digitala jobbmöten, för att leka lärare.

På schemat hemma stod stenålders- och 1600-talshistoria, hållbar utveckling, räkna med bråk, svensk, fransk och engelsk grammatik, fysiklaboratorieövningar, musikhistoria och även idrott. Något stöd för elever med särskilda behov fanns inte.

Efter två månader hade stubinen brunnit i båda ändarna. Explosionen var nära. I ett av världens mest välutvecklade och demokratiska länder.

I 100 000-tals skolor i Latinamerika och Syd­asien har massor av barn gått miste om nästan ett års undervisning. Utan internet, utan datorer och mobiltelefoner, kanske inte ens elektricitet.

Som reporter har jag stått i mörka hus med jordgolv i länder som Haiti och Burundi. Jag har pratat med barn om hur de gör läxorna när det inte finns elektricitet och de dessutom måste hjälpa mamma och pappa med hushållet. Detta alltså innan pandemin.

”Jag brukar hinna en stund precis innan solen går ner”, sa bland andra Celestin, 16 år, i Burundi. En strimma ljus sipprade in genom gluggen i fönstret. I ett hörn av rummet stod den kalv Celestin investerat sina pengar i.

Burundi är ett av världens fattigaste länder. Här har regeringen, pandemin till trots, valt att hålla skolorna öppna. I klassrummen är det trångt, och munskydd rekommenderas.

Grundskolan i Burundi blev gratis för alla 2005. Målsättningen var tydlig. Alla barn, oavsett kön skulle få utbildning. Att då 15 år senare stänga skolorna har aldrig varit ett alternativ.

Just nu!

Plus: Vaccineringen är i full gång.
Minus: För många barn, framför allt flickor, kommer skolstängningarna få livslånga konsekvenser.