Med konsten som redskap kan vi närma oss viktiga frågor, berätta, skapa och utforska – även sådant som är svårt och skrämmande. Det skriver Inger Carlonberg.

Inger Carlonberg är rektor på Solna kulturskola.

Tidvattnet sköljer in över klippor och stenar med våldsam kraft. Det är en vecka sedan den unge rap­artisten sköts ihjäl i Stockholm. Tidigare i höst förolyckades den kontroversielle konstnären Lars Vilks. Några krabbor, geckoödlor och jag, sitter och reflekterar över händelserna alldeles i kanten ”av den blåa Atlanten …”. 

Det ska erkännas, så kulturmänniska jag är, att Einár var en okänd artist för mig. En del hävdar att han var Sveriges största artist. Så de senaste dagarna har hans låtar fått gå i hörlurarna. Fräcka låtar, fyndiga rim, förskräckliga texter i förföriska beats. Har lärt mig många nya slangord.

På kultursidorna har det, likt vågorna mot mina fötter, forsat in åsikter. Kritik mot att kultur­journalister inte förstår den moderna konstens utveckling och betydelse. Frågor om att vidhålla maximen att skilja på verk och person – går det att driva i alla lägen? Hiphop är ett av de största samtidsuttrycken, det måste man kunna resonera kring. Var går gränsen mellan konsten och verkligheten?

Själva teckningen var egentligen inte verket, det var de reaktioner som utlöstes som utgjorde konstverket.

Lars Vilks rätt mediokra teckning satte igång en global skogsbrand. Själva teckningen var egentligen inte verket, det var de reaktioner som utlöstes som utgjorde konstverket. Primärt utmanades kultureliten men religiösa fanatiker provocerades och tog, så att säga, verket i egna händer. 

Så mycket man inte visste. Till exempel att man kan köpa nerladdningar på Spotify via fabriker i Indien som säljer sådana tjänster. Ett sätt för artisten att få upp sin rating. Framgång ger uppmärksamhet och respekt. Man kan ana att gangsterrappens verbala provokationer ingår i en farlig karusell med våldsamma vågor av hämndattacker. 

Konsten är som eld och vatten. Levande, stark, farlig och vacker.  Den kan värma och svalka, den berör och sätter i rörelse. Den kan vråla och spraka, den kan viska och porla. Den lever. Det är typ sådant vi håller på med i kulturskoledidaktiken.

Kulturskolans uppgift är att sätta konkreta verktyg i händerna på eleverna för att de ska kunna berätta sina egna berättelser, gestalta brännande ämnen, våga belysa komplexa sidor av livet

Som ledare och chef i en verksamhet som inte har statliga styrdokument, blir läroplanen och lektionsinnehållen en levande förhandling mellan uppdragsgivare, målgrupp, utförare och omgivande kulturdiskurs. Jag glömmer aldrig pappan som satt vid sidan av mig på julshowen för några år sen. Han var djupt gripen över det hans tonårsdotter delat med sig av på scenen. ”Jag får inte vara del av hennes liv just nu, hon säger ingenting och här på scenen visade hon upp vad som är viktigt för henne just nu. Tack kulturskolan för att ni gör det här!” 

Konsten är en väg att kunna närma oss de stora levande frågorna och kulturskolans uppgift är att sätta konkreta verktyg i händerna på eleverna för att de ska kunna berätta sina egna berättelser, gestalta brännande ämnen, våga belysa komplexa sidor av livet, men också skapa, leka och utforska. Det tänker jag på när havet vräker sig in och lite senare lägger sig lugnt och fridfullt.

Yttrandefrihet mot värderingar. En elev vill spela vit-makt musik. En annan väljer att dansa till en bra låt med misogyn våldsfetischtext. Teatergruppen kanske belyser sexuella trakasserier i klassen och konstelever kanske visualiserar självmordsfasans horribla ansikte. Då blir kulturskolans trevliga pyssel plötsligt mycket mer än att roa och behaga. Vår uppgift är att utrusta eleverna med estetiska språk. Vad de väljer som ska uttryckas är både rättighet och ansvar.