Ta ner hatthyllorna och skapa kreativitet

Leif Denti jobbar på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Våga tänka nytt så orkar du vara kreativ och innovativ också i resursbristens tid. Det menar Leif Denti, som forskar om ledarskap, kreativitet och innovation vid Göteborgs universitet.

Vad händer med tänkandet när resursbristen ständigt är närvarande? Och går det att förbättra situationen? Det är frågor som filosofie doktorn och universitetslektorn Leif Denti reflekterat över i sin forskning.

-Resursbrist skapar tunnelseende. Vi måste släcka bränder hela tiden. Vårt tänkande inriktas helt på att lösa det akuta. Det kan också ge en kortsiktig boost, men den viktiga långsiktiga planeringen försvinner.

Han berättar historien om mannen som kom springande med en cykel i famnen. En person ropar på honom och frågar varför han inte hoppar upp på cykeln, det skulle ju gå betydligt fortare. Mannen svarar att han har så bråttom att han inte hinner stanna för att hoppa upp på cykeln.

Finns det något att göra? Går det tänka nytt trots den rådande situationen?

– En viktig del i min forskning är hur man kan skapa förutsättningar för att tänka nytt från första början.

Leif Denti tror att det går att förbättra situationen och ger här tre tips till skolledare som kan vara tänkvärda även om tillräckliga resurser skulle finnas på plats:

1. Använd tiden.

Mycket inom skolan är cykliskt. Det går att se vilka perioder där arbetstopparna finns. Se till att inte ha planeringstid och sådant just under den tiden. Vi klarar bara en viss mängd, en sak i taget. Ta i stället längre, djupare möten på tider som passar bättre. Resursbristen orsakar också brist i relationer. Då är det viktigt att ge tid för gemensam förståelse som ger en buffert för olika typer av störningar under de jobbigare perioderna.

2. Hitta hatthyllorna och montera ner dem.

På 20-talet satte många svenskar upp hatthyllor, det handlade om en lusepidemi och nästan alla hade löss. Därför behövdes hatthyllor för att separera hattarna från varandra. Idag är det ingen som minns varför det var så, och vi funderar inte mycket om de är giltiga idag, vi sätter upp dem i alla fall. I skolans värld finns många hatthyllor. Måste alla möten finnas eller utformas på ett visst sätt? Det finns många mätningar av olika slag, vad är det vi mäter och behövs dom?

– Jag brukar säga att man kan jobba med Antiprojekt. Projekt handlar ofta om att man provar något nytt under en period. Antiprojekt är då att man låter bli att göra något under en period och se om det får några konsekvenser. Ofta blir det inte några. Där kan det skapas utrymme för nytänkande och kreativitet.

3. Spara in på ”onödig” efterfrågan.

– Här har jag ett exempel från min egen situation på universitet. Jag har kolleger som klagar mycket över att studenter är krävande att de får ägna mycket tid åt att besvara frågor. Termin efter termin återkommer samma frågor.  Jag får kanske två-tre mejl per kurs och då är det ofta bra och relevanta frågor. Det beror på att jag har en skriftlig guide med svar på de vanligaste frågorna som jag skickar ut till alla. Första gången tar jag träffar studenterna tar jag upp det och kollar om de har andra frågor. Jag bankar in detta. Det tar förstås tid i anspråk i inledningsskedet. Men det är en dubbel vinst. Dels skapar det värde för dem som annars skulle ha ställt frågorna, dels skapar det tid åt en själv, tid som man kan använda till vettigare saker.