Dåligt stöd för särskilt stöd

Det är svårt att se till att alla elever som behöver särskilt stöd får det. Bild: Tzenko Stoyanov

Det finns stora brister när det gäller fördelningen av särskilt stöd och extra anpassningar i skolan. Det visar Skolledarenkäten 2021.
 – Skolledare lämnas ofta ensamma med svåra yrkesetiska val, säger Lärarförbundet Skolledares ordförande Ann-Charlotte Gavelin Rydman.

Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Det innebär att utbildningen ska ta hänsyn till alla elevers olika behov, där en strävan ska vara att uppväga skillnader i deras förutsättningar. De som ansvarar för skolan – huvudmännen – har uppdraget och ansvaret för att kompensera elevers sämre förutsättningar att nå kunskapsmålen för utbildningen.

Men Skolledarenkäten visar att det inte fungerar särskilt bra. 1 805 rektorer har svarat på hur de instämmer i tre olika påståenden som visar att förhållandet mellan huvudmän och rektorer har tydliga brister. Exempelvis instämmer hela 62 procent bara till liten eller ingen del alls i påståendet ”Min huvudman förvissar sig regelbundet om att det finns tillräckliga resurser till extra anpassningar och särskilt stöd”.

I påståendet ”Din verksamhet har inte fått utökade resurser trots att ett akut behov uppstått” säger 28 procent att det skett flera gånger, mer än var fjärde skolledare.

Bara 28 procent instämmer helt i påståendet ”Min huvudman håller sig informerad om min verksamhet och har kännedom om dess förutsättningar och behov”.

Det här är synpunkter som talar för att det finns en del att jobba med i relationen mellan huvudmän och skolledare. 

– Vi vill att det ska skrivas in i skollagen och bli tydligare att det är huvudmännen som har det huvudsakliga ansvaret för att det finns tillräckliga resurser. Rektorer får inte stå ensamma med ständiga etiska beslut om exempelvis vilka som ska få tillgång till de specialärartimmar som finns att fördela från en påse som är för liten, säger Ann-Charlotte Gavelin Rydman.

Rektorns ansvar mycket stort

Hur stort ansvar som läggs i rektorernas knä blir tydligt när man läser Skolverkets ord om arbetet med särskilt stöd och extra anpassningar:

”Rektorn ansvarar för att skolan har rutiner för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. Rektorn ansvarar också för att personalen ska känna till rutinerna som finns på skolan. En rektor kan delegera uppdraget att göra utredningar om elevers behov av särskilt stöd. Rektorn kan också delegera beslutet om ett åtgärdsprogram ska utarbetas eller inte. Men – om åtgärdsprogrammet innehåller beslut om att en elev ska få enskild undervisning, delta i särskild undervisningsgrupp eller anpassad studiegång – då måste rektorn ta beslutet själv.”

Om inte skolledaren ska stå helt ensam så måste dialogen med huvudmännen förbättras, anser Ann-Charlotte Gavelin Rydman.

– Om resurser saknas ska dessa skjutas till eller omfördelas från annat håll. Då kan skollagens krav om att fördela resurser uppfyllas och rektor slipper stå själv med problemet.

Brister i friskolors arbete med stöd

Skolinspektionen har tidigare tittat på hur svenska gymnasieskolor sköter sitt kompensatoriska uppdrag. Och det är ingen smickrande läsning.

Frågan man ställde sig i granskningen som publicerades i januari 2021 och gällde privata huvudmän var:

Hur bra är friskolorna på att rikta insatser till de elever som har sämre förutsättningar? 

Inspektionen granskade huvudmän för 26 friskolor. Samtliga behövde utveckla sin styrning av det kompensatoriska arbetet i gymnasieskolan. Projektledare för granskningen var Andreas Leo.

– Skolinspektionens samlade bild av de granskade huvudmännen visar att kompensatoriska insatser, riktade till elever med sämre förutsättningar, sker i alltför begränsad omfattning. I stället arbetar de med breda generella insatser, som huvudmännen antar har uppvägande effekt även för de elever som har sämre förutsättningar att nå målen. En bidragande orsak till dessa generella insatser är att granskade huvudmän inte tagit reda på vilka elever som har sämre förutsättningar och vilka behov dessa elever har, säger Andreas Leo i ett pressmeddelande.

Bild: Tzenko Stoyanov

Även kommunerna har tidigare granskats, redan 2018. Det finns goda exempel, men de flesta kommuner lever inte upp till de ställda kraven. Hälften av de granskade huvudmännen har inte systematiserat resursfördelningen så att den utgår från information om elevernas behov och majoriteten av de granskade huvudmännen brister i sin uppföljning av resursfördelningens effekter på elevernas måluppfyllelse.

Skolinspektionen pekar med andra ord tydligt på att det finns problem på det här området. 

Att påpeka problemen räcker inte, anser Lärarförbundet Skolledare som tidigare framfört en rad krav på att Skolinspektionen ska reformeras:

  • Ge Skolinspektionen i uppdrag att ha ett utvecklingsfokus. Det förutsätter ett nära samarbete med rektorerna och ska utgå från lokala förhållanden och vara inriktat mot stöd för fortsatt utveckling.
  • Se till att inspektörerna är skol- och verksamhetskunniga så att rektorerna kan ges god ledning i vad som behöver göras för att utveckla den pedagogiska verksamheten.
  • Ge Skolinspektionen i uppdrag att bedöma och ta hänsyn till de förutsättningar som skolan ges av huvudmannen. Det är svårare att vara rektor och driva skola med dåliga resurser och organisatoriska förutsättningar än med goda. Detta behöver synas i myndighetens bedömningar.

– Skolinspektionen behöver ge mer stöd lokalt. Annars riskerar man att huvudmännen lägger hela åtgärdsansvaret på den enskilde rektorn. 

– Vi vet att där det systematiska arbetsmiljöarbetet är på plats fungerar det så mycket bättre, säger hon.

Bra elevhälsa nödvändigt

En annan viktig del i arbetet med särskilt stöd och extra anpassningar är elevhälsan.

– Hälsa och välbefinnande är grundförutsättningar. En utbyggd elevhälsa är viktig för det förebyggande arbetet, för att vi inte bara ska släcka bränder i ett senare skede. Huvudmannen måste lita på rektors bedömningar om vilka behov som finns och fördela resurser därefter.

– Alla skolenheter måste få tillgång till flera yrkeskategorier. Speciallärare, specialpedagoger, kuratorer och så vidare säger hon.

I grunden handlar det om att överbygga klyftor i samhället. Att försöka jämna ut socioekonomiska förhållanden och kanske inte minst den stora betydelse som föräldrarnas utbildningsnivå har för skillnaderna. 

– Det tjänar alla på. Samhällen utan för stora klyftor mellan grupper mår generellt bättre. säger Ann-Charlotte Gavelin Rydman.

Exempel på stöd och anpassningar

Särskilt stöd kan innebära:

  • Regelbundna specialpedagogiska insatser i ett visst ämne, till exempel undervisning av en speciallärare under en längre tid.
  • Placering i en särskild undervisningsgrupp.
  • Enskild undervisning.
  • Anpassad studiegång, vilket innebär avvikelser från timplanen och de ämnen och mål som gäller för utbildningen, exempelvis att ett ämne eller delar av ett eller flera ämnen tas bort.
  • Reducerat program i gymnasieskolan – med samma förutsättningar som för anpassad studiegång men kopplat till kurser.
  • Reducering av nationellt program i gymnasiesärskolan.

Extra anpassningar kan innebära:

  • Ett särskilt schema över skoldagen.
  • Ett undervisningsområde förklarat på annat sätt.
  • Extra tydliga instruktioner.
  • Stöd att sätta igång arbetet.
  • Hjälp att förstå texter.
  • Digital teknik med anpassade programvaror.
  • Anpassade läromedel.
  • Någon extra utrustning.
  • Extra färdighetsträning.
  • Enstaka specialpedagogiska insatser.

LÄS ÄVEN Utbildningsministern: ”Rektorer bäst på att bedöma särskilt stöd”