Sök

Hemlin: Jag står fast vid mitt bokval trots elevernas protester

”Du har valt den här boken för att vi är invandrare, va?” undrar en elev och ser mig rakt i ögonen.

Jag slingrar mig ur frågan men känner mig tvingad att granska mina intentioner, skriver Charlotta Hemlin.

Charlotta Hemlin är lärare i svenska, svenska som andraspråk och medieämnen på Westerlundska gymnasiet i Enköping. Foto: Emma Shevtzoff

"Snälla Charlotta, välj en annan bok. För din egen skull. Du vet ju att det blir bråk.” 

Eleven vädjar och ser medlidande på mig. Han har dröjt sig kvar efter lektionen då jag har presenterat en roman för SVA2-gruppen. Vi ska läsa den första delen i Jonas Gardells roman­trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Den som berättar kärlekshistorien om Rasmus och Benjamin i början av 1980-talet i Stockholm där ett nytt virus sprids och aids skördar sina första offer.

Som läsare tycker jag att boken är fantastisk, men som lärare börjar jag att tvivla. Eleverna har protesterat både högljutt och kraftfullt, trots att ingen av dem har läst romanen. Däremot har de hört talas om den där Gardell och fått explicita sexskildringar livfullt återberättade av andra elever.

Det är haram, säger någon medan en annan kallar det synd och en tredje tycker att den bara verkar så trist. Varför ska vi läsa just den här när det finns så många andra böcker? utbrister någon och jag kan inte annat än erkänna frågans didaktiska relevans.

”Du har valt den här boken för att vi är invandrare, va?” undrar en elev och ser mig rakt i ögonen.

”Ähum, hur menar du då?” mumlar jag för att vinna tid.

”För att du tror att vi har fördomar om homosexuella?”

Jag slingrar mig ur frågan men känner mig tvingad att granska mina intentioner. På vilka grunder väljer jag egentligen den roman vi ska läsa? Att den finns i klassuppsättning. Check. Att den ger underlag för att samtala om berättarstrukturer. Absolut. Boken lämpar sig utmärkt för att studera analepser (tillbakablickar) och berättarperspektiv och för att göra textkopplingar till både Boye och Lagerlöf förklarar jag entusiastiskt nästa lektion.

Hur som helst går det inte att backa nu.

”Och det finns ingen annan roman med såna där analepser?” undrar eleverna.

Listan med litteraturvetenskapliga begrepp övertygar inte skeptikerna och jag känner mig avslöjad. Det är bara att erkänna. Jag vill ha värdegrundsdiskussioner också. Om religion, om sexualitet och om synen på det avvikande. Dessutom vill jag gärna visa att det svenska samhällsklimatet var annorlunda på 80-talet. Och så hoppas jag förstås på en läsupplevelse.

Hur som helst går det inte att backa nu. Byta roman hade varit synonymt med att ge efter för påtryckningar. Som att inte våga stå upp för alla människors lika värde och rätt till sin sexualitet.

Så vi sätter igång. Två elever avstår från att läsa trots att det innebär en gulmarkering i omdömet. Vi andra kämpar på, sida för sida. Någon protesterar en stund varje lektion men i läsloggar och gruppsamtal framträder nyanser och förståelse. Jag försöker att låta eleverna lufta tankar och till och med fördomar utan att vika från min plikt att förmedla ”skolans grundläggande värden” men balanserar på slak lina. Vad som händer i elevernas huvuden har jag ingen aning om.

När det är dags för nästa roman i kursen ropar en elev glatt:

”Blir det en sån där bögbok nu igen?”

”You wish”, ler jag. ”Nu blir det Frankenstein.”

Just nu!

Plus: Ordet vårtermin andas ljusare kvällar och snödroppar.

Minus: Att pandemin har satt stopp för teaterbesök och studiebesök med eleverna.

LÄS ÄVEN

Jag är lite kär – i satsadverbial

Därför är det viktigt att lära sig skilja på de och dem

Hon vill att skönlitteratur tar plats i skolans alla ämnen