Sök

Hemlin: Jag är lite kär – i satsadverbial

Charlotta Hemlin är lärare i svenska, svenska som andraspråk och medieämnen på ­Westerlundska gymnasiet i Enköping. Foto: Emma Shevtzoff

Jag önskar att jag vore ett satsadverb. Ända sedan jag läste novellen ”Bekräftaren” av Annika Norlin där en av karaktärerna säger sig vilja vara ett verb hellre än ett adjektiv har jag funderat på vilken ordklass jag själv skulle vilja tillhöra. För att få kalla mig svensklärare och till och med lärare i svenska som andraspråk borde jag väl ha (och till och med få vara) lite ordklass liksom.

Substantiv känns bara så trista, pronomen för förutsägbara och konjunktioner för konstiga. Satsadverb däremot, det är grejer det. Jag är barnsligt förtjust i dem. Anspråkslösa små ord som inte ser mycket ut för världen men som besitter en sådan inneboende sprängkraft att de kan påverka en hel sats.

Vad vore livet utan förhoppningsvis, förvisso och emellertid? Hur skulle världen se ut utan en skugga av faktiskt och egentligen? Och utan orden inte och kanske, stannar, ja kanske inte Sverige men åtminstone svenskan. 

Mina elever i svenska som andraspråk är inte riktigt lika förtjusta. Framför allt inte när satsadverben ska fungera som satsadverbial. En sen eftermiddag när de sitter och svettas över sina satsscheman och försöker placera subjekt, verb och adverbial i rätt rutor utbrister en av dem:  ”Asså ärligt Charlotta! Det här är utan konkurrens det tråkigaste jag har gjort i hela mitt liv.”

Jag ler lite, tar sats och försöker på nytt övertyga mina elever om det fiffiga med att lära sig positionsschemat för att kunna behärska ordföljd i både huvudsats och bisats.

”Knappast”, säger eleven.

”Där ser du. Knappast är ett satsadverb”, myser jag.

”Säkert?” undrar eleven.

”Jajamän, det också”, svarar jag.

Jag får väl erkänna att jag är lite nyfrälst. Innan jag utbildade mig till SVA-lärare hade jag inte riktigt förstått storheten i satsadverbial och satsscheman. Som lärare i modersmålssvenska hade jag visserligen låtit eleverna använda BIFF-regeln för att skilja på huvudsats och bisats men utan någon större entusiasm från min sida.

Om inte kommer före det finita verbet har vi att göra med en bisats, medan vi har hamnat i en huvudsats om inte placeras efter det finita verbet, vilket talar sitt tydliga i exemplet: ”Jag vill inte lära mig grammatik om jag inte måste”.

När jag blev andraspråkslärare tvingades jag tänka om, ompröva mina metoder och sanningar och sparka ut några gamla haltande käpphästar. Inte bara lärde jag mig att satsadverbialen är så speciella att de har en alldeles egen kolumn i positionsschemat. Jag upptäckte också vilken skatt som ryms i ordklassen satsadverb och vilken avgörande skillnad dessa ord kan göra när de används som delar i en sats och därmed förvandlas till satsadverbial.

Placeringen av dessa stolta satsadverbial har för mig blivit något av en symbol för ett nytt sätt att se världen. Jag är nog lite kär i dem. Att grammatik sällan är så logiskt och regelstyrt som eleverna frågar efter och vi lärare gärna vill göra det till, gör inte saken mindre spännande.

Ett är dock säkert. Utan satsadverbial som nyanserar och problematiserar vore livet tämligen svartvitt. Ju.

Just nu!

Plus: Det är så roligt att få träffa eleverna ansikte mot ansikte i klass­rummet igen.

Minus: Det är alldeles för trångt i våra lokaler för att kunna hålla coronadistans.

Lyssna på Charlotta Hemlins podd Kvarsittning!