Sök
Publishing-priset logga

Hallonsten: När slår hjälpen från föräldrar över och blir fusk?

Reportern Anna-Karin Hallonsten funderar över sin egen skoltid, och hur bra hon hade det, till skillnad från många andra. Foto: Johan Strindberg/Privat

”Jag fick läxhjälp ända tills den dag jag tog studenten. Frågan är om jag fick för mycket hjälp?” skriver vår reporter Anna-Karin Hallonsten.

Jag hade det ganska förspänt när jag gick i skolan. Min mamma var speciallärare och pappa arbetade med skolfrågor. Jag fick hjälp med läxorna varje dag. Det var rutin. I yngre ålder var det inget jag reflekterade över. Så var det väl för alla? Men det var det inte, insåg jag under högstadietiden. Det fick konsekvenser för många av mina klasskompisar, både i stunden och senare i livet. Faktum är att jag fick läxhjälp ända tills den dag jag tog studenten. Jag minns särskilt uppsatsskrivandet i svenska i årskurs tre på gymnasiet. Jag hade inte en aning om vad jag skulle skriva om: ”Pappa, hjälp! Vad ska jag göra?”

”Kanske en uppsats om lyrik?” blev svaret.

”Jamen hur då?!”

”Du skulle kunna be dina klasskamrater läsa en dikt av Claes Andersson, en finsk psykiater. Sedan utformar vi en enkät där de får svara på frågor om vad de tänkte och kände när de läste dikten. Slutligen sammanställer du materialet och försöker dra slutsatser om hur dikten påverkade dem.”

En bra idé tyckte jag, men svår. Vi diskuterade upplägget en stund och kom fram till att det vore intressant att låta hälften av klassen få reda på poetens yrke, andra halvan inte. När det blev dags att lämna in uppsatsen började jag tvivla: Visst hade jag arbetat mycket med den här uppgiften. Jag hade ansträngt mig och försökt att dra egna slutsatser, kämpat. Men hade jag fått för mycket hjälp? Var det rentutav fusk att få så pass mycket stöd hemifrån? Jag tänker att det finns få nackdelar med att ha föräldrar som engagerar sig i sina barns utbildning. Dessutom är jag ganska säker på att min svensklärare förstod hur den här uppsatsidén hade kommit till. Men hur mycket hjälp är okej? 

Slutligen – och kanske framförallt – har det här uppsatsarbetet fått mig att inse hur djupt orättvist det är att långtifrån alla elever får den hjälp hemma som jag fick. I förlängningen innebär det att likvärdighetsproblemet i skolan är nästintill omöjligt att lösa så länge vi har ett segregerat samhälle där förutsättningarna i hemförhållanden är så olika som de är i dag.