Många inslag i skolans värld har ekonomiska incitament snarare än kvalitetsmässiga. Ett exempel är trenden med jätteskolor, skriver redaktionschef Hampus Jarnlo.

Svensk skola är väldigt trendkänslig. Det blir ofta tydligt så här i terminstartstider när den senaste flugan är på allas läppar och genomsyrar både planeringsdagar i skolorna och kollegiala samtal i sociala medier. Förra hösten pratade exempelvis många helt plötsligt om lektionsdesign och lektionsmallar. Oavsett vad man tycker om den trend som råkar vara aktuell just nu (det finns säkerligen för- och nackdelar med dem alla) är nog de flesta lärare överens om att skolan skulle må bra av mer kontinuitet, lugn och ro och tillit till professionen. 

Gör varje elev lite billigare

Men tyvärr ser det inte ut så i dag. Den ständigt växande dokumentationsbördan, allt fler kringuppdrag och externa förståsigpåares klåfingriga vilja att förändra även sådant som fungerar riskerar att skapa en orimlig arbetssituation för lärarna som innebär att kvaliteten på undervisningen till slut obönhörligen försämras. Inte sällan finns det ekonomiska intressen, incitament eller realiteter bakom denna förändringsiver. 

Därför överraskar det nog ingen att den skenande trenden att bygga och organisera allt större skolor – som vi skriver om i det här numret – innebär att varje elev också blir lite billigare för huvudmännen. Precis som vanligt verkar även denna trend ha ganska liten påverkan på de elever som fungerar i princip alla sammanhang. Däremot riskerar jätteskolorna att slå hårt mot de elever som är i behov av mer stöd.