Vi underkänner vår egen undervisning när den saknar betydelse och värde i bedömningen. Om den uppfattningen får råda undrar jag varför elever över huvud taget ska gå i skolan, skriver svenskläraren Fredrik Sandström.

I inledningen av läsåret funderar många lärare på vad undervisningen ska bestå av, hur den ska läggas upp och hur elevernas kunskaper senare ska bedömas. Att läroplanens kunskapskrav bytt namn till betygskriterier kanske också påverkar lärarens undervisning och bedömningsarbete. Jag ställde därför en fråga med tillhörande omröstning på Twitter:

Självklart har röstningsresultatet inget vetenskapligt värde, men det illustrerar det som fler lärare än jag har upplevt i samtal med kollegor och lärare på andra skolor – vi tänker väldigt olika om vilken kunskap undervisningen kan och ska ge, samt vilket lärande och vilken kunskap vi sedan bedömer. Skolverket och Skolinspektionen har i flera år och skrifter fört lärares, rektorers och huvudmäns fokus mot kunskapskraven – att dessa allena ska användas för att bedöma elevens kunskaper. Skolmyndigheterna har dock på senare år tagit avstånd ifrån praktiker med ensidigt fokus på kunskapskraven, matriser och baklängespedagogik:

När läraren planerar och genomför sin undervisning tar hen sin utgångspunkt i syftet och det centrala innehållet. Där beskrivs vad eleverna ska lära sig och vilka förmågor, attityder och förhållningssätt som undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att utveckla. Vid betygssättning använder läraren betygskriterierna. De ska läsas och tolkas utifrån syftet och det centrala innehållet samt den undervisning som läraren har bedrivit.”

Uppfattningen styr bedömningspraktiken

Trots detta kvarstår uppfattningen att lärare ska bedöma elevens kunskaper genom kunskapskraven (numera betygskriterier). Den lever kvar i uttryck som ”ökad måluppfyllelse” och att eleven ska ”nå målen” eller ”klara kunskapskraven” som skolminister Lina Axelsson Kihlblom sa vid Utbildningsdepartementets briefing den gångna veckan. Uppfattningen styr också bedömningspraktiken där följande uttryck inte är helt ovanliga: 

”Jag ser vad eleven kan genom att titta på vad eleven har gjort i andra ämnen.”

”Eleven behöver inte göra alla uppgifter då jag redan sett förmågan i tidigare arbeten.”

”Eleven får göra ett slutprov – nationellt prov – för att visa vad denne kan.”

Blir olika måttstockar

En elev som deltar i undervisningen kan redogöra för sina kunskaper i ämnets moment och om lärarens undervisning på många olika sätt: i prov, inlämningsuppgifter, läxförhör, muntliga redovisningar och samtal. Efter en termin har eleven kanske skrapat ihop följande resultat: grammatik E, nordiska språk E, skönlitteratur från olika tider och delar av världen – att läsa och förstå, sammanfatta, analysera, tolka och skriva olika texter: Anne Frank (E), Möss och människor (E), Romeo och Julia (E). Nästa termin möter eleven och lär sig om minoritetsspråk, medier, språkbruk, deckare och Tove Jansson med liknande resultat. Eleven får betyget E i svenska.

En annan elev har riktigt bra förutsättningar med en välutvecklad läs- och skrivförmåga, men har av olika anledningar inte deltagit aktivt i undervisningen och heller inte redogjort för sina kunskaper om alla dessa delar som beskrivits ovan. Kan en svensklärare verkligen sätta betyg i ämnet genom att läsa ett fysikarbete om Marie Curie, blicka tillbaka två år på en insändare och ta hänsyn till resultatet på nationella proven? Skapar skolan inte då olika måttstockar för eleverna?

Underkänner vår egen undervisning

Att bedöma generella förmågor, betygskriterierna, som eleven redan besitter bekräftar att elevens givna förutsättningar är absolut avgörande för skolresultatet. Därmed betraktas inte skolan som en möjlig och viktig plats för lärande. Vi till och med underkänner vår egen undervisning när den saknar betydelse och värde i bedömningen. Om den uppfattningen får råda undrar jag varför elever över huvud taget ska gå i skolan?

PS! För övrigt anser jag att läroplanens betygskriterier och det målrelaterade betygssystemet skapar en förenklad, fragmentarisk och instrumentell syn på kunskap. Tillsammans med den absoluta gränsen för godkänt blir bedömningen stundtals elevfientlig och omvandlas till en inhuman utslagning av unga människor. Dessutom – när en elev har hög frånvaro bör skolan skyndsamt undersöka orsakerna och försöka hitta vägar som ökar närvaron. Tyvärr står en del orsaker, som dessa, utanför lärarens makt att påverka. 

LÄS ÄVEN

”Lägger vi till rektorer och huvudmän framkommer konsekvenser av tolkningarna tydligare, vilket Ämneslärarens undersökning om betygspress har visat.”

Sandström: Tre års slit kan inte komprimeras i en prövning

Sandström: Det är debatten om skolan som mördat den

Sandström: Ju fler politiska löften, desto fattigare blir skolan

Sandström: Svensk skola har kollapsat och politikerna är helt vilse

Sandström: Lägg fokus på det centrala innehållet när nya läroplanen införs