Lärplattformar och påtvingad administration uppifrån och utifrån har minskat lärarens autonomi och formaliserat planering, undervisning och bedömning enligt standardiserade och förutbestämda format, skriver svenskläraren Fredrik Sandström.

Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga och redaktör för Lektionsbanken. Foto: Getty Images och Oskar Omne

Enligt Lärarstiftelsens rapport "Ett läsvänligt land" (2021) läser bara två av tre pojkar om de måste. Bland flickor läser varannan självmant. Läromedelsföretagen rapporterade 2020 att läromedel stod för 0,65 procent av skolans totala kostnad per elev. I snitt investerar skolorna cirka 750–800 kronor per elev i läromedel varje år. Enligt Skolinspektionens granskningar varierar skolorna bokbestånd och bibliotekariernas förutsättningar, till exempel vad gäller planeringstid tillsammans med lärare. Biblioteken är i låg grad integrerade i skolornas pedagogiska arbete och i flertalet ämnen används de inte alls. Enligt Kulturrådet saknar många skolor bibliotekarier. De senaste trettio åren har andelen elever med stödundervisning minskat kraftigt. Istället erbjuder skolorna elever i behov av särskilt stöd "extra anpassningar". Läraren har under lika lång tid gradvis förlorat sitt inflytande över det allra heligaste, undervisningen och bedömningen. Lärplattformar och påtvingad administration uppifrån och utifrån har minskat lärarens autonomi och formaliserat planering, undervisning och bedömning enligt standardiserade och förutbestämda format. I vilken omfattning byråkratin stjäl och äter upp lärarens planeringstid till för- och efterarbete törs jag knappt tänka på.  

Görandet har blivit undervisningens innehåll

Jag upplever att formaliseringen, synen på undervisning och bedömning, har påverkat även eleverna. När ökad måluppfyllelse blir en av de viktigaste aspekterna i skolan finns det en uppenbar risk att vi lotsar eleverna fram på genvägar som snabbare ska utveckla deras kunskaper, men som i själva verket får motsatt effekt. I "Att läsa eller inte läsa – En studie av grundskolans läspraktiker" konstaterar nämligen forskarna att antalet sidor skönlitteratur och sakprosa eleverna läser i skolan blivit färre. I pedagogiska Facebookgrupper delar lärare dagligen uppgifter med "läsförståelse", i vilka förståelse och upplevelser ofta reduceras till instuderingsfrågor "på, mellan och under raderna". Detta följer det mönster som flera av de populäraste läromedlen i svenska har. Strategier och det mätbara verkar vara viktigare än vilken text eleverna har framför sig, när eleverna ska redogöra för innehållet i ett recept ena dagen och en bruksanvisning den nästa. Läroplanens fokus på förmågor, strategier och kunskapskrav tycks, enligt otaliga exempel i sociala medier, ha påverkat svenskämnet och andra teoretiska ämnen, även i andra avseenden. Textproduktion har blivit allt vanligare där görandet blivit undervisningens innehåll när eleverna ska lära sig färdigheter som att beskriva, analysera, argumentera, tolka och värdera och skriva olika typer av texter som labbrapporter, omvärldsanalyser, krönikor och debattartiklar. Generella färdigheter som att läsa och skriva ska dessutom i tid och otid utsättas för screeningar i allehanda tester, alltifrån nationella prov till maskinella tester för ögonrörelser. Ett instrumentellt förhållningssätt till läsning (och skrivande) riskerar att förändra läsningens vad, hur och varför. I vilken omfattning formaliseringen stjäl och äter upp elevernas lärarledda undervisningstid och möjliga möten med olika författarskap törs jag knappt tänka på.

Var är böckerna?

Jag hör ganska ofta ansvariga politiker och tjänstepersoner tala om hur viktigt det är att eleverna ska läsa mycket och utvecklas till goda läsare, men jag ser det väldigt sällan i skolpraktiken. Ju fler storslagna politiska handlingsplaner med högtflygande mål, desto fattigare verkar skolan bli: Var är alla läromedel? Var är böckerna med fascinerande fakta? Var är de inspirerande biblioteken? Var är bibliotekarierna? Var är speciallärarna? Var är ämneslärarnas samtal om vilka texter som kan användas i undervisningen? Var är svensklärarnas boksamtal om klassiker och aktuella barn- och ungdomsböcker? Var är planeringstiden där lärare förbereder sig genom att närläsa en text? Var är undervisningen där läraren berättar, förklarar och exemplifierar (och då menar jag inte hur en text ska formeras)? 

Läsning borde vara den absolut viktigaste källan till kunskap i skolan där eleverna läser för att lära sig och uppleva nya saker. I en skola där läsning är viktigt får eleverna också skriva om det lästa, inte bara i högtravande och abstrakta projektarbeten, utan på många olika sätt och med olika syften: anteckna, göra minnesstöd, ställa frågor, uttrycka spontana reaktioner, formulera egna tankar, redogöra, formulera ståndpunkter, berätta och återberätta. Om vi inte visar i handling att det är angeläget, intressant, och nödvändigt att läsa, genom att tillhandahålla litteratur och göra den till skolans viktigaste medium – hur tusan ska elever då bli motiverade att läsa? Likaså om läsningen, som faktiskt äger rum, hela tiden fragmenteras och utgör underlag för bedömning – hur tusan ska eleverna då uppleva glädjen (och en lång rad av andra känslor) av att bara stiga in i ett ämne eller äventyr och bli uppslukade i tid och rum?

Ytterst en demokratifråga

Jag har varit i många nybyggda skolor, visserligen fräsiga och fina, men där det ekar tomt på bibliotekens hyllor, om det ens finns ett bibliotek. Många av Sveriges elever har maskiner värda tusentals kronor i sina händer, vari de intensivt bläddrar mellan (spel)appar, men någon bok bläddrar de inte i under sin skoldag. På vissa skolor finns ett fåtal böcker uppställda på lister i korridorerna eller i en boksnurra undangömd i ett lika undanskymt uppehållsrum. Hur ska man kunna ha ett levande och intellektuellt samtal om och med litteratur på sådana skolor? 

Att ge alla elever och lärare tillgång till böcker är ytterst en demokratifråga. Det är en viktig förutsättning för att skapa en likvärdig skola. För att skolan och lärare ska kunna ge alla Sveriges elever en möjlighet att bli läsare och upptäcka både mening och lust att läsa måste alla skolor bada i litteratur. Skolan måste dessutom värdesätta lärarens förhållningssätt till litteratur i alla aspekter av läraryrket. Hur ska vi annars bli ett läsande folk?

LÄS ÄVEN

Sandström: Läslusten slaktas av allt fokus på mätbara mål

Förödande många elever har aldrig läst en bok

Larmet: Vi riskerar att få en ny sorts analfabetism

Därför är högläsning bra – i alla åldrar

Uppdraget: Visa hur litteraturen blir livsviktig

Så fick Zlatans succé tonåriga killar att läsa

Fyra skolprofiler: Så väcker vi elevernas läslust

7 tips som stärker elevernas motivation att läsa