Vad håller de på med där nere på högstadiet? Inte kan det vara bråk, procent och potenser i alla fall, skriver matematikläraren Anna Persson.

Vad håller ni på med där nere egentligen?

Jag har precis läst ett inlägg i ett av de otaliga lärarforum som finns på Facebook. I just det här inlägget är det en gymnasielärare som tycker att hens ettor i princip inte kan någon matte alls när de börjar på gymnasiet. Vad håller de på med där nere på högstadiet? Inte kan det vara bråk, procent och potenser i alla fall.

Det är inte heller helt ovanligt att en högstadielärare undrar varför eleverna inte kan multiplikationstabellen eller algoritmer när de slutar mellanstadiet. Är det inte meningen att man ska ha förstått positionssystemet när man slutar lågstadiet? Man kan också med jämna mellanrum läsa i media att de som undervisar på högskolor och universitet är oroade över studenternas bristande kunskaper i matte när de börjar där.

Har vi för dålig koll?

Är det ett glapp i kriterierna? Har vi för dålig koll på vad som står i kursplanen för de yngre barnen? Kanske är det så att mellanstadieläraren plockade fram en miniräknare för att det tog allt för lång tid för eleven att lära sig multiplikationstabellen och i stället valde att lägga mer tid på att få eleven att förstå bråk. Då måste ju jag som högstadielärare ta vid där eleven är och kanske plocka fram en multiplikationsruta när det är dags att förkorta bråk. Det tar lite längre tid för den här eleven eftersom allt inte är automatiserat. Men om syftet är att lära eleven att förkorta bråk så är väl det bra?

I ett klassrum på grundskolan har vi alla elever tillsammans. I en sjua med 25 elever kan det finnas vissa som ligger på årskurs 3-nivå och andra som skulle kunna räkna igenom alla nya moment på en termin och sedan få ett slutbetyg. Det är inte alltid man har fler vuxna med sig i klassrummet utan man ska själv rodda undervisningen så att varenda unge når så långt den kan, ofta utan att få köpa in det material man anser sig behöva. I vanliga fall betyder det en sorts mattebok, en massa letande i digitala plattformar och en hel del hamnar på kopieringskontot.

Bättre att prata med varandra

På gymnasiet sker en viss uppdelning, där finns det program som kräver mer mattekunskaper än andra. Är tanken att eleverna ska stängas ute från till exempel naturvetenskapsprogrammet om inte kunskaperna från grundskolan räcker till, trots att betygen gör det? Det skulle man i så fall kunna reglera med ännu hårdare behörighetskrav, det finns ju redan en del sådana. Eller ska alla elever som är behöriga till naturvetenskapsprogrammet – trots att de nätt och jämnt har klarat matten i högstadiet – även i fortsättningen få välja det och sedan få stöd för att klara sig vidare?

Jag har ingen snabb lösning på det här problemet, men jag tror att det skulle bli bättre om vi pratade med varandra i stället för om varandra. För jag är säker på att alla där nere gör så gott de kan utifrån de förutsättningar de har. Och är det något vi skulle behöva ändra på så är det förutsättningarna för att göra ett bra jobb. Men det är en helt annan fråga.

LÄS ÄVEN

Persson: Arbetsglädjen försvinner med alla kontroller

Persson: Anpassa inte bort elevernas egen arbetsinsats

Persson: Det räcker inte att vi lärare bara lär av varandra

Persson: Två panikveckor i juni löser inga problem